Air

Calle Wahlström 09:00 5 Apr 2023

Likt många andra satt Alex Convery under pandemin i sin lägenhet bänkad framför dokumentärserien The Last Dance. Men till skillnad från lika många inspirerade serien om Michael Jordans triumfatoriska tid i Chicago Bulls Converys eget genombrott som manusförfattare. Den resulterande filmen är dock ingen biopic, utan istället en ofta engagerande skoreklam. Förvisso inte för vilken sko som helst, utan Nikes Air Jordan. Växte man inte upp med dojan som högsta mode på skolgården, eller var för gammal för att bry sig då, påminde The Last Dance oss om dess massiva kulturella och ekonomiska avtryck. Vilket där och då sannolikt aldrig varit en möjlighet utan namnet Jordan.

Filmen Air handlar om hur Nikeanstälde Sonny Vaccaro 1984 bedrev en envis kamp för att knyta basketundret till varumärket genom att forma en skolinje kring honom. Sympatiskt spelad av en småpluffsig Matt Damon i säckiga chinos presenteras Sonny som en gambler, men också som den enda på det nyligen börsnoterade Nikes hårt pressade och lågt prioriterade basketavdelning som faktiskt bryr sig om och förstår sporten. Däremot har han sämre pejl på den kulturella termometern. Vilka Run-DMC är, och att de ryktas skriva en låt om Adidas, har Sonny ingen aning. Något som enligt kollegan Howard (Chris Tucker) förklarar en del.

Den tyska konkurrenten, som ägde långt fler marknadsandelar än Nike och var Jordans förstahandsval, får utstå flera tjuvnyp i rappkäftade dialoger som enligt regissören Ben Affleck putsats av honom själv, polaren Damon och Tucker. Bland annat påpekar Sonny i  fruktlösa samtal med Jordans snarstuckna yuppie-agent (Chris Messina) skadeglatt Adidasgrundaren Adolf “Adi” Dasslers bakgrund i Hitler Jugend. Vilket såklart visar sig vara fel tillvägagångssätt att landa ett möte med Jordan, som i filmen bara figurerar i diffus siluett eller arkivbilder. Sonnys uppmärksamhet riktas därför istället mot Jordans mamma Deloris, som spelas av en alltid lika utmärkt Viola Davis.

Det är över huvud taget lika välspelat som stjärnspäckat. Jason Bateman är bra som frustrerad marknadschef och Tucker fenomenal innan han halvvägs in i filmen återfår sin vanliga stissiga tonhöjd. Affleck spelar själv Nike-grundaren Phil Knight med stor behållning, permanentat hår och allsköns aforismer i rockärmen. Det är en fröjd att se honom återförenad med Damon. Till och med mer så än i The Last Duel, som förvisso var en mer välregisserad film, men en föga tacksam roll för Damon. Däremot visade de den gången återigen sina förmågor som manusförfattare ihop med Nicole Holofcener. Att agenter och dylikt Hollywoodfolk rådde Affleck och Damon att kultivera sina karriärer på varsitt håll efter genombrottet med Will Hunting framstår ibland som idioti. Men då Air markerar vännernas nya produktionsbolag Artist Equitys första projekt ser framtiden möjligen mer upplyst ut.

I Air är Damon hur som helst i toppform. Däremot är filmen om hur den titulära basketskon förändrade allt - från Nikes marknadsvärde till hur kontrakt med sportstjärnor kommit att skapas och belönas - en underdog-saga utan överraskningar. Exempelvis fullt jämförbar med den ämnesbesläktade tv-serien Winning Time: The Rise of the Lakers Dynasty. Från arkivbildsvinjettens effektiva snabbkurs i 80-talets trender och varumärken till den övergripande retrokitschiga paletten. Valet att dessutom inleda nästintill varje scen med valfri 80-tals hit - från “Money for nothing” till just “My Adidas” - gör inte saken bättre, utan vaggar istället in filmen i en repetitiv och syrefattig rytm. Men den smått taffliga och tröttsamma strukturen till trots är det en ofrånkomligt underhållande varumärkeshistoria.

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner