300

Frank Miller har sedan slutet av sjuttiotalet undersökt mörkret både i befintliga historier (Batman, Daredevil) och egna (Sin City). I serieromanen 300 berättar han historien om den Spartanska armén, och hur en grupp på 300 män kunde stå emot över dryga miljonen perser i slaget om Thermopylae. I Millers album vet vi sällan riktigt vad vi ska tycka om ”hjältarna”, Batman är plötsligt en trasig stackare, Stålmannen en lönnmördare och i Sin City visar hela mänskligheten upp sig från sin sämsta sida. I filmatiseringen av 300 råder inga sådana oklarheter. Vi ska tycka att männen från Sparta är grymmaste skiten. För säkerhets skull har Zack Snyder lagt på en berättarröst som berättar att there is no room for softness, no place for weakness. Allt är bara hard och strong och hej och hå. Sparta ger aldrig upp. I Sparta bor inga filosofer eller boylovers. Här offras allt undermåligt människomaterial för att ge plats till de ädlaste och starkaste krigsmaskinerna. Efter denna inledning består filmen till största del av krigsscener. Och visst, det är onekligen några av de vackraste krigsscenerna jag har sett. Men människosynen blir även här helt bisarr. Det är det rena och maskulina mot det dekadenta. De vackra och rasrena mot det androgna och degenererade. Jag letar och letar efter en underton, någonting som säger åt mig att det här är en satir i samma anda som Starship Troopers men jag finner den inte.
Jag är helt övertygad om att jag drar för höga växlar, varken Miller eller Snyder ger intrycket av att vilja förmedla en fascistisk världssyn, och det är trots allt en film som bygger på ett seriealbum med vissa historiska kopplingar. Men mina tankar går närmast till The Passion of the Christ, där ondskan, Herodes och Satan själv, presenterades som sexuellt ambivalenta karaktärer. Redan efter den amerikanska premiären har 300 setts som en amerikansk krigsförklaring mot perserna i Iran. Min känsla är att de inte är de enda som kommer att få ett horn i sidan på 300. Och allt detta för att det som står fritt att tolka i en serieroman skrivs dig på näsan i filmatiseringen av den samma. Synd på så rara ärtor.