Det finns en lag som lyder att om du var cool på högstadiet är du antagligen på samhällets botten idag. Historian berättas om igen: de kvinnliga nördarna slutar att – som svepta av ett trollspö – få finnar, byter glasögonen mot linser och släpper ner håret. I hanvarianten handlar myten om hur ett unket datakunnande, som börjar i en gillestuga, efter att ha uppvärderats av universitetet och den fria marknaden, generar lägenheter på Manhattan. Märk väl, ända ner på träsknivå handlar det om vad män gör och hur kvinnor ser ut, men det är en annan text. Sagan berättas om och om igen, från filmen Grease till The Social Network. Myten om nördens metamorfos är så populär eftersom hypotesen fungerar som terapi för barndomens trauma, för att inte tala om den närmast socialt rättslösa skolgången, där allt man har att förhålla sig till är en godtycklig darwinism. Man behöver sådana här filmer för att i fiktionen få revansch. En godnattsaga som berättar att det fanns en mening med att ha ont i magen varje dag.
Men de här filmerna om hur underdog blir topdog tillhör inte genren realism – i all sin freudianska önskedröm landar de snarare i science fiction med verklighetens estetik.
Det finns varken bra dramaturgi eller karma i det som är verkligheten, men adolescensens ångest är så stor att den i det här fallet rår på konsten. Coming of age-filmer som berättar hur det verkligen är att växa upp, vinner priser i Cannes, men blir inga blockbusters, och patienterna (publiken) behöver blockbusters. 21 Jump Street-skaparna känner till detta och laborerar därför med det istället för att bara desperat förmedla myten en gång till. Humor existerar i distans, så även här. Filmen har kontroll över sin egen kanon och blir därför fruktansvärt rolig, då de skojar om fenomenet och inte bara skildrar en orealistisk dröm.
Två undercover-poliser kommer tillbaka till sin högstadieskola – en värld där det numera är coolt att kunna allt om jonisering, man ska bära ryggsäck på båda axlarna och den som säljer knark sjunger akustiska sånger om ekosystemet och är genusmedveten. Att cigg är töntigt och att som sportkille vara i kontakt med sin feminina sida, och så vidare all oändlighet, blir en blinkning till tidigare filmer i genren och till publiken – som för en gångs skull inte underskattas. För alla vet ju att i vår värld är följande coolt: att vara snygg. Punkt. Resten är omförhandling. Högstadiet de kommer tillbaka till är en upp och nedvänd värld som driver med det som folk brukar kalla hipsterkultur.
Vad de mer eller mindre ofrivilligt gör är att strippa av en mansroll. I sitt paradigmskifte om coolhet visar filmen att trots att machoidealet inte är det heta längre, är det fortfarande mannen som bestämmer, han styr sin klick med järnhand och kan göra det genom att proklamera sund mat, feminism och oro för miljön. Det är alltid en man som är ledaren, hur bögig han än må vara. Resten av filmen tuffar på med trivsamma skämt, New York-romantk, åttiotalsnostalgi och tv-sentimentalitet, kryllande av cameos, som alla älskar. Det handlar om manlig vänskap i dess olika former. Det är tydligen det vackraste som finns. Män.
