About Schmidt

När Jack Nicholson är så här bra, som han är i [I]About Schmidt[/I] - om en håglös gubbe gift med en kärring i den tristaste av amerikanska förorter - är han liksom extra bra, för att hans verkliga liv består av soliga dagar i glamorösa Hollywood med topp-pinglor som 33 år yngre Lara Flynn Boyle vid sin sida? För det kan man inte låta bli att tänka på. Att det är som livet visualiserat i filmen verkligheten ser ut för i princip alla medelklassmänniskor västvärlden över utom för Jack Nicholson! Den gamle skojaren! Men här sitter han i husbilen, hans karaktär en nypensionerad försäkringstjänsteman vid namn Warren Schmidt. Han har gjort ett sent uppvaknande, men har åtminstone nu all tid på jorden att rätta till dotterns förfärliga misstag att ämna gifta sig med den hockeyfrisyrförsedde vattensängsförsäljaren Randall. Är det möjligt att hon valt honom bara för att jävlas med sin ömme fader? Är det här resultatet av decennier bortslösade på ett grått kontor och en äkta maka som han till och med har svårt att känna igen? Paus. Filmer kan vara hjärtskärande på det kompromisslösa sätt som magnifikt starka [I]Monster´s Ball[/I], där mänskligt lidande exemplifieras av avrättning, svek, barnadöd och rasism, rakt i ansiktet och så nära din själ att du har svårt att tala på dagar efteråt. Men den förkrossande insikten om livets meningslöshet, på ett annat plan, kan också förevisas via vardagens trivialiteter - det är ju just dem - delikat, nästan omärkligt skruvade framstår de i all tydlig detalj. Som du kan hata ljudet när din sambo äter rostat bröd, bara höra honom eller henne andas. Kvävas framför Bingolotto. Du vet att det finns annat men du har redan givit upp, "Det blir bra såhär. Jag går med på att höjden av lycka är frukost i vår nya husbil av senaste skrytmodellen. Men, måste hon ta upp bilnycklarna just på det där sättet? Jag exploderar om jag ser det en gång till... Nej, jag håller andan så länge det går." Regissören, Alexander Payne ([I]Election[/I]), är hänsynslös mot den realitet som nästan är skamlig, att man inte orkar göra mer av livet än det som blir till en slags frustrerad evig väntan. Det är inte bara sorgligt att Warren Schmidt är så fasansfullt ensam att den ende han har att delge sin ångest och självförakt och ändlösa beskrivningar av sitt ointressanta, syrefattiga liv är sexåriga fosterbarnet Ndugu i Tanzania - det är tragiskt. Elakt. Och man biter sig i läppen och skäms när man håller på att explodera av skratt av Nicholsons återhållsamma gestaltande, som samtidigt blir helt öppet och påträngande via hans känsla och intelligenta tolkning. Överlag är det mycket, mycket bra skådespeleri (June Squibb som frun är fantastisk) i en film som skildrar det allra vanligaste, på ett annorlunda sätt. Så subtilt att du efteråt undrar vad som hände.