Livet från den ljusa sidan

Det här hade kunnat bli hur bra som helst.Melvin är en framgångsrik författare av kärleksromaner och en misantrop av rang. Grannen i det ståndsmässiga hyreshuset är den homosexuelle konstnären och hundägaren Simon. Melvin hatar hundar och slänger ner "dammtussen" i sopnedkastet och därefter utvecklas ett komiskt triangeldrama, där den tredje parten heter Carol; en ensamstående mor och servitris på det fik där Melvin intar alla sina måltider. Jack Nicholsons karaktär - jo, ni gissade rätt, det är misantropen - lider av fobier, tvångshandlingar och allsköns andra neuroser. Han är dessutom grov i mun på ett mycket vältaligt och sårande vis. Faktum är att han är så jävlig att ingen annan än Jack Nicholson skulle kunna spela honom. Sätt någon annan mindre humant demonisk aktör i rollen, och filmen skulle kantra vid alla de chauvinistiska, rasistiska eller homofoba tillmälen som han sprider omkring sig. Nicholson tillför en bräcklighet som är precis så synlig som den måste vara för att vi ska kunna le åt hans elakheter, men är ändå tillräckligt subtil för att vi ska tro på att Melvin verkligen menar vad han säger, åtminstone för stunden. Det ska ingen kärnfysiker till att lista ut att det är Melvin som succesivt mjuknar, och inte de andra som blir mer elaka, men även när den förstnämnde drabbas av en släng filantropi är det med baktankar. När han bekostar en privat läkare till Carols gravt astmatiske son är det för att hon ska kunna återgå till jobbet på cafét - det är nämligen ingen annan som vill servera honom. Detta är överhuvudtaget en karaktärernas film. James L Brooks (även manus) har skapat tre udda figurer som med lätthet övertygar oss om sitt existenberättigande. Han skissar ett förflutna, insinuerar ett inre, visar en vardag, och allt med en aning mer allvar än genren brukar bjuda på. Och även om Nicholson, begåvad med den mest innovativa dialogen, dominerar synfältet, fyller de andra ut sina roller väl. Inte minst Greg Kinnear, som bredvid Harrison Ford i Sabrina mest såg nyvaken ut, men här visar att han är redo för större uppdrag. Paradoxalt nog är det också våra förväntningar på dessa profilstarka karaktärer som indirekt orsakar att berättelsen förlorar sin inledande lyster; regissören klarar helt enkelt inte av att värna om deras originalitet. Ju närmare slutet vi kommer, desto mer slipas egenheterna av så att trion utan friktion kan glida in i de harmoniska slutbilder som vi från början anade skulle komma - men in i det sista hoppades att få slippa. Eller om man säger så här: Brooks borde fuska lite inom psykiatrin. Maken till effektiv terapi har aldrig tidigare skådats.