Anger Management

Den stora, varma, breda komedin. Vi minns den från 80-talet. Killar som Crystal, Murphy, Martin, Chase, alla Ghostbusters. John Candy. John Belushi. På den tiden gick man från stand-up till vardagsrumsanarkin på Saturday Night Live och tog sedan, tämjd av stålarna, steget till familjefilmernas Hollywood. Samma Hollywood har sedermera märkt att alla de där killarna blivit stela, gamla eller döda. Då kan man få för sig att göra en slags omvänd [I]Analysera mera[/I] med Jack Nicholson som terapeut (det är roligt, för han är ju alltid galen, geddit?) och Adam Sandler, ung och fräsch, som den milde patienten. (Sandler mild, geddit?) Naturligtvis pendlar Nicholsons doktor Buddy Rydell mellan skvatt galen och outhärdlig, och Sandlers mesige Dave Buznik drivs på nolltid till vansinne av den feelgood-terapi han utsätts för. Vem som är frisk och vem som är galen är alltså inte helt uppenbart, och på slutet finns en vändning som gör det tydligt att åtminstone manusgruppen behöver en lång och välgörande retreat vid Helikons källor. Mest krut tycks de ha lagt på Rydell-figuren och Nicholson spelar denne otrevlige självhjälpsguru så köttigt att man nästan känner hans kroppslukt i salongen. När han uppriktigt berättar om hur europeiska män brukar dela säng, eller hasplar ur sig psykobabbel är han naturligtvis mycket rolig. John C Reilly spelar buddhist, Woody Harrelson spelar transa, Heather Graham gör sin bästa rollprestation hittills i ett kort inhopp. Tidvis roligt alltså, men filmen är ändå inte bra. Adam Sandlers förtryckta mes får inte den plats han behöver, vilket är synd eftersom Sandler i bättre regi har visat sig kunna jobba med små uttryck. Och sällan har väl en komedienne av Marisa Tomeis kaliber gått mer till spillo än här. Manuset är osammanhängande, både vändpunkten och höjdpunkten genomförs undermåligt (jag spyr på Rudy Giuliani som Deus Ex Machina på en jävla baseball-stadion och - jag vet att jag har skrivit detta om andra filmer också - skämten är för få. Komiker som Adam Sandler, Jack Black och till och med Rob Schneider är i sig själv briljanta, men deras familjevänliga komedier är nästan undantagslöst klumpigt författade katastrofer. Jag antar att de gör rollerna för pengarna. Fair enough. Men vi ska inte belöna det: hyr John Candy-rullen [I]Raka spåret till Chicago[/I] istället.