Precis som alla andra komediserier var How I Met Your Mother full av transmisogyna skämt. Ett av dem handlade om Robin Scherbatsky.
Det var bara en fantasisekvens, men för mig är det alldeles självklart att karaktären Robin faktiskt har transbakgrund. Hon kunde inte bli gravid, hon uppfostrades som pojke av sin pappa, hennes andranamn är Charles. När hon gråter över hur hennes pappa behandlat henne säger hon: "Maybe the reason I throw like a girl is cause I am a girl!". Som tonåring spelade hon hockey i ett killag, och när hon blir kär i en av lagkamraterna får hennes pappa ett utbrott och skriker "I have no son!". Det här är tillräckligt för att jag inte ska kunna vara säker på om det är något serieskaparna har gjort medvetet eller inte. I vilket fall som helst är Robin en transkvinna.
I den franska dokumentärserien Homo i populärkulturen, som finns på UR Play, säger skivbolagsägaren Fany Corral: "Det är kul att läsa mellan raderna i femtiotalsböcker, men idag blir jag sur. Jag förstår inte varför jag skulle säga saker indirekt så att bara fyra personer inser vad jag just har sagt." QTBH-personer har alltid varit tvungna att läsa mellan raderna i populärkulturen, göra alternativa läsningar för att kunna hitta något att spegla sig i.
Gayläsingen av Xena – Krigarprinsessan blev så populär att serieskaparna började spela med i den – naturligtvis utan att skildra Xena och Gabrielle öppet som flator. Att Thelma & Louise handlar om ett samkönat kärleksförhållande är ju uppenbart, inte minst när de dör i slutet. QTBH-personer straffas nästan alltid i slutet av Hollywoodfilmer.
Som QTBH-person har man inget annat val än att ha en relativ syn på konst. Det är inte författarens intentioner som är det viktiga, utan vad du får ut av den – ingen läsning är mer rätt eller fel. Idag gäller det här förmodligen transpersoner i högre grad än ciskönade homon och bin. Jag tvivlar på att Nirvanas Been A Son var tänkt att handla om en transtjej. Det är en enkel text, men för tjejer vars föräldrar är besvikna på att deras son visade sig vara en dotter träffar kanske refrängen “She should have been a son” mitt i prick. Manic Street Preachers Life Becoming A Landslide är mer direkt: “I don't wanna be a man”.
Komikern och skådespelaren Lea DeLaria (mest känd här som Big Boo i Orange Is The New Black) säger i Homo i populärkulturen: "Konstnärligt älskar jag en bra undertext". Och det gör jag med, den bästa kulturen för mig är den som är öppen för flera läsningar. Jag gillar rapparen Cleos texter om kvinnlig åtrå, som skildrar kvinnlig sexualitet som aktiv på ett sätt som är ovanligt. Men de är helt stängda för alternativa läsningar. När jag såg Cleo på Uddevalla Solid Sound kunde jag inte låta bli att jämföra med Tant Strul – deras texter är på ett helt annat sätt öppna för andra tolkningar, utan att tappa i närvaro.
Men i slutändan vill jag hellre ha Beatrice Elis Girls, en uppdaterad The L Word och massvis av nya Nånting måste gå sönder, än att tvingas förhålla mig till Xena och Gabrielle eller Robin i How I Met Your Mother.
Läs även: "Var 2014 transkvinnornas år?".
