Maria Ramnehill: "Det är dags att gå vidare från Bechdeltestet – till Woolftestet"

14:10 1 Oct 2015

En twittervän skrev en gång att en av många bra saker med Buffy The Vampire Slayer är att serien knappt skulle klara ett omvänt Bechdeltest. “Vilken lysande idé”, tänkte jag, “jag vill aldrig mer se en film som klarar ett sånt”. Men oavsett hur man vrider och vänder på det blir ett omvänt Bechdeltest bara förvirrande.

Så istället föreslår jag Woolftestet. Woolftestet kräver att i varje scen där en man pratar ska minst en kvinna delta i konversationen. Fortfarande kan du fylla din film med män och bara låta en enda kvinna vara med för att klara testet. Det är inte några jättehöga krav.

Bechdeltestets historia kan ni vid det här laget: i serien Dykes To Watch Out For citerade tecknaren Alison Bechdel en vän som sa att hon bara såg filmer där minst två kvinnor pratade med varandra om något annat än en man. Det var en kärnfull sammanfattning av ett av Virginia Woolfs resonemang i Ett eget rum.

Poängen är förstås inte att det gör en film bra, det är inte någon sorts kvalitetsstämpel, och detsamma gäller Woolftestet. Poängen är att knappt några filmer klarar ens de lägst ställda kraven på kvinnlig representation. Det handlar om att kvinnor bara skildras i förhållande till män, och aldrig som självständiga individer med egna intressen och begär.

Ett manstillvänt samhälle skapar en ännu mer manstillvänd kultur. Men när Bechdeltestet fyller trettio i år och firas på biografer runt om i världen, och när en av tre svenska filmer klarar så extremt lågt ställda krav som att låta kvinnor finnas i och för sig själva, då är det dags att gå vidare.

Det kanske låter enkelt att hitta filmer där minst en kvinna deltar i varje dialog, men om få filmer klarar Bechdeltestet är det nära nog omöjligt att hitta filmer som klarar Woolftestet. Inte ens Timmarna, en historia om tre kvinnor varav en är Virginia Woolf själv, klarar testet – en kort scen där Virginia Woolfs man och hennes läkare utbyter två meningar förstör allt.

Tre filmer som däremot inte låter en enda man stå oemotsagd är:

1. Itty Bitty Titty Comittee av Jamie Babbit är en komedi om en kvinna som blir kär i en lesbisk radikalfeminist och blir en del av hennes aktivistgrupp. Den enda mannen med en större roll är transkillen Aggie, och han pratar bara med kvinnor.

2. Niassance Des Pieuvres, eller Water Lilies på engelska, är en smärtsam historia om att upptäcka sin sexualitet och om Maries olyckliga kärlek till Floriane. Förutom Florianes olika manliga ragg fokuserar filmen på Marie, Floriane och deras vän Anne.

3. Man kan säga mycket om Ingmar Bergman, men man kan inte säga att Persona är en dålig film och inte heller att den faller på Woolftestet – den stoltserar med endast en man i rollistan, som inte ens har en stor roll. Bibi Andersson och Liv Ullman fyller nästan hela duken.

Läs även: Femtio filmer av kvinnor som aspirerande filmskapare måste se.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!