Tre framträdande ansikten under 2014 – Laverne Cox, John Jolie-Pitt, och Jared Leto i Dallas Buyers Club.
Kanske var 2014 transkvinnornas år.
Eller åtminstone året då transkvinnor började objektifieras även utanför porren, på liknande sätt som andra kvinnor. Fortfarande skildras transpersoner objektifierande, i dokusåpor på MTV eller i Barneys reklamkampanj med transmodeller – men vill vi se några andra transkvinnor än de som lever upp till västerländska skönhetsideal, eller några andra transpersoner alls, får vi leta länge. Ickebinära identiteter är fortfarande okända i såväl juridiken som kulturen, och transmän sällan skildrade. Fortfarande nedvärderas politisk kamp för transpersoners rättigheter med ordet “identitetspolitik”, som om inga fler argument behövdes.
Fortfarande är Merlins kamp för att hålla sin identitet hemlig i tv-serien Merlin, eller när Mulan i Disneyfilmen outas med orden “Jag visste att det var något fel på dig – en kvinna!”, mer relevanta skildringar av transerfarenheter än något som mainstreamkulturen lyckats få ur sig.
För nu hyllas Transparent överallt, där en (ja, ni gissade rätt) man spelar en kvinna. Och visst pratade vi en himla massa om Jared Letos roll som transkvinna i Dallas Buyers Club, men det var han som fick en Oscar för rollen, medan Laverne Cox inte fick den Emmy hon nominerats till.
Medier har fortfarande en fetisch för att skriva ut transpersoners dödnamn, oavsett om de vill det eller inte. När Angelina Jolie och Brad Pitt nyligen meddelade att deras son John är en transkille bevakade knappt en enda tidning det hela på ett rimligt sätt, inte ens QTBH-magasinet The Advocate – media skrev ut hans dödnamn, ingen använde rätt pronomen, och han kallades dotter till höger och vänster.
I Sveriges hyllas Peter Jöback av QX:s läsare för att han spelar en transkvinna i Livet är en schlager, han nomineras till och med till Årets drag. QX, som för övrigt lyckats nominera fler cisheteropersoner än transpersoner till Gaygalan, som självklart nominerar Dallas Buyers Club till årets film men ignorerar Nånting måste gå sönder och som tycker att Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine – som felkönar sin mamma i självaste titeln – är en viktigare skildring av transerfarenheten än, säg, Janet Mocks självbiografiska Redefining Realness.
Det är förstås närmare marginalerna man ska leta efter de rimliga skildringarna. Fantastiska Nånting måste gå sönder gör i tysthet succé på filmfestival efter filmfestival. Musikerna Tami Tamaki och Laura Jane Grace i Against Me representerar olika transerfarenheter, och Kobras avsnitt om “transrevolutionen” i SVT hade fler exempel.
Men det är svårt att tro att något kommer att bli så mycket bättre nästa år. Inte efter att ha läst om vilken kamp det var för Ester Martin Bergsmark att få en transkvinna att spela huvudrollen. Inte efter att ha sett att den verklighetsbaserade filmen The Danish Girl, om danska transkvinnan Lile Elbe, en av flera filmer nästa år där en transperson spelas av en cisperson, av rollens tilldelade kön och inte dess verkliga.
Vi finns, och nu vet folk om det. Transpersoner har främst via sociala medier lyckats få en, ibland, gemensam röst, som cissamhället nu har sett sig tvungna att relatera till. Det är allt. Men det kan betyda enormt mycket för de unga transpersoner som är på väg att acceptera sig själva – och det kanske är det största som har hänt det här året.
2014 var också året då Maria Ramnehill började skriva för Nöjesguiden. Läs hennes första text, om just Jared Leto i Dallas Buyers Club, här.
Maria Ramnehill: "Var 2014 transkvinnornas år?"
Stad:
Kategori: