Maria Ramnehill: "Snälla Guldbaggejuryn, hylla de som hyllas bör"

Guldbaggejuryn, ta ert förnuft till fånga.

Saga Becker har brutit ny mark genom att vara den första transkvinnan som Guldbaggenominerats för sin huvudroll som transkvinna i en svensk film.

Regissören Ester Martin Bergsmark och Eli Levén har också nominerats för manuset till Nånting måste gå sönder. Trots att jag är besviken över den uteblivna nomineringen för bästa film är det stort att det är transpersoners egna skildringar av transerfarenheten som nomineras. 

För visst kan ni hylla berättelser om transpersoner! Se bara på det objektifierande Transamerica, hyllat av cispersoner som ett starkt drama om en transkvinna, som gav Felicity Huffman en Oscarsnominering och en Golden Globe för huvudrollen. Men det verkar som att det måste vara berättat ur ett cisperspektiv för att ni ska bry er.

För ett år sedan fick vi se nominerade Laverne Cox missa sin Golden Globe för rollen som transkvinnan Sophia Burset i Orange Is The New Black, samma kväll som Jared Leto fick en Golden Globe för sin biroll i Dallas Buyers Club. Och under gårdagens Golden Globe-gala prisades Transparent för bästa tv-serie och huvudrollsinnehavaren Jeffrey Tambour prisades för sitt porträtt av Maura Pfefferman. En berättelse om en transkvinna skapad av en ciskvinna och spelad av en man. Det är knappast vad jag kallar framsteg. 

Att cispersoner älskar berättelser om transpersoner är inget nytt. Vi finns i många klassiker – Psycho, Den galopperande detektiven, Boys Don’t Cry, Transamerica, När lammen tystnar och många fler. Det som inte heller är något nytt är att många transpersoner har en helt annan syn på vad som är rimliga skildringar av transerfarenheter, och vad som bara är objektifierande och exploatering. 

Ja, visst behöver vi berättelser om transmän och transkvinnor som transitionerar sent i livet, som Transparent onekligen är. Men vi behöver deras berättelser, inte deras barns, deras partners eller någon annan utomstående cisperson.

Sedd utifrån blir transerfarenheten något helt annat än sedd inifrån. Det jag själv vill se, det jag så desperat hade behövt se många år innan Nånting måste gå sönder äntligen kom, är berättelser av transpersoner för transpersoner. Och den cisperson som vill ha skildringar av vad det är att vara trans borde önska samma sak – en skildring av transpersonen som subjekt, inte som objekt. Det är det som är skillnaden mellan Nånting måste gå sönder och Transparent eller Transamerica. 

Så snälla Guldbaggejuryn! Ni har en chans att visa hela världen att objektifiering av transpersoner inte ska hyllas. Inte av politiska skäl, utan för att det är en undermålig skildring av transerfarenheten att skildra transpersoner utifrån. Istället borde Ester Martin Bergsmark och Eli Levén hyllas för manuset till Nånting måste gå sönder, och inte minst måste Saga Becker prisas för sin insats som huvudrollen Ellie.

Läs Nöjesguidens recension av Nånting måste gå sönder här.