Spandextrikåer och hårspraykavalkad i serie om kvinnlig wrestlare från 80-talet.
Ruth är en skådis som inte kan få några jobb. Dels för att det inte görs några bra kvinnliga roller och dels för att hon inte är en särskilt bra skådis. Till slut lyckas hon ta sig vidare i en audition, men det visar sig snart att hon provspelar för att vara med i ett wrestlingspektakel – och inte i det käraktärsdrivna drama hon egentligen suktat efter. När hon dessutom hamnar i slagsmål med sin bästa vän – efter att ha råkat ligga med hennes man – blir hon castad som wrestlingshowens onding.
Glow (Glorious Ladies Of Wrestling) utspelar sig under det tidiga 1980-talet i en tid där Hulk Hogan och Jane Fonda var hushållsnamn och wrestling var betraktat som något slags oironisk underhållning. Trots “trikåerna uppdragna till armhålorna”-skämt är Glow ett imponerande stycke ensemblekomedi som påminner om Orange is the New Black och har en stark besättning med bland andra Alison Brie som den misslyckade skådisen Ruth och Marc Maron i rollen som den slemmige b-filmsregissören Sam Sylvia.
I stället för att gotta sig i 80-talets färgstarka spandexwrestling använder Glow den absurda kulissen för att berätta feelgood-historier om människor med stora ambitioner men små möjligheter att realisera dem. På samma vis är är Glow något så motsägelsefullt som sommarens mest högkonceptuella tv-serie och en av årets allra charmigaste.
