Succession möter Dopesick i Mike Flanagans tolkning av en klassisk Edgar Allan Poe-novell.
Roderick och Madeline Usher är tvillingparet som en regnig ödesnatt sålde sin själ (eller vad det nu är) i utbyte mot ett liv i lyx. Kort efter överenskommelsen skjuter deras karriärer i höjden och Usher-familjen blir ett imperium, med hjälp av det opiodbaserade läkemedlet Ligadone. När syskonparet på sin ålders höst ska betala notan för det löfte de slöt i sin ungdom börjar Rodericks barn trilla av pinn, en efter en.
Sedan The Haunting of Hill House har Mike Flanagan klivit upp på skräckscenen med den äran. Efter det har det blivit många skräckserier på Netflix; ungdomsrysaren The Midnight Club, spökhistorien The Haunting of Bly Manor och den känslomässiga vampyrberättelsen Midnight Mass. Med The Fall of the House of Usher visar Flanagan åter att han är en mästare på att anpassa klassiska skräckhistorier till skärmen.
I detta fallet är det en gammal Edgar Allan Poe-novell som Flanagan uppdaterat och förlängt till en åtta avsnitt lång miniserie som osar av viktoriansk skräck, fast i en modern tappning. Föreställ dig ett skruvat Succession där barnen är beredda att offra allt (och alla) för sin fars gunst, med inslag av spektakulära dödsscener. Den där speciella Poe-känslan är intakt (gott om korpar) vilket ger hela berättelsen en teatralisk, nästan överspelande ton där alla karaktärer är tydligt utmejslade från start och sällan har fler dimensioner än en. Men det blir mer ett stilgrepp än ett störmoment. Så länge man är med på premissen är The Fall of the House of Usher en härlig höstskräckis med lika mycket mys som rys.
