Hanna Lublin Niklasson njuter av sitt nya kändisskap.
Om du läser den här texten är sannolikheten hög att du vet vem jag är. Jag är nämligen otroligt känd nu för tiden. Nästan alla vet vem jag är. På drygt en månad gick jag från att vara en helt vanlig person, en sådan som du, till att vara en högt ansedd och oerhört känd kändis. Tricket visade sig vara att delta i och vinna landets största tv-program. Från plebej raka vägen upp i gräddan på bara några veckor. Plötsligt ringer telefonen i ett. Folk rycker i mig, vill ha en kommentar. Produktionsbolagen och tidningarna får stångas för att få bjuda mig på lunch. När jag bara för en kort stund lyckas träffa några vänner kan jag äntligen pusta ut. ”Media hörni. Kan de göra något annat än att ringa?” Vi skrattar ihop, trots att de såklart inte kan relatera.
Det känns som en revansch på samhället. Att jag äntligen bjudits in i finrummen efter att behövt stå ut med skammen i att presentera sig själv som ståuppkomiker i åratal. Alltid noggrann med att använda tonläget som signalerar att jag vet att det är töntigt att hålla på med stand up, trots att jag egentligen inte tycker att det är särskilt töntigt alls. Ni skulle bli mörkrädda om ni visste hur vanligt det är att folk på X gör sig skyldiga till hatbrottet att beskriva komiker som “komiker” med citationstecken. En dag i mina skor skulle få er att förstå att det inte är så enkelt att veta vilka man ska tycka mest synd om på Barncancergalan, komikerna eller barnen med leukemi? Vi är en bespottad yrkesgrupp, ständigt redo att sälja vår värdighet för tio minuter scentid på en sportbar som erbjuder chilinötter och två öl som betalning.
Nu är det slut på sådant. Jag vädrar äntligen morgonluft. Inte nog med att jag fått en Wikipediasida, jag har också uppmärksammad på att den är den mest lästa i Sverige 2026. Ät skit Katja Nyberg och Nicolás Maduro! Det finns en ny sheriff i stan. På hemsidan Mrkoll är jag den överlägset mest eftersökta i min kommun den här månaden, och näst mest eftersökta i landet (ett säkert tecken på att jag kommer bli mördad när som helst förmodar jag). Jag har också blivit igenkänd av en kvinna på posten som sett mig på TV, och dagen efter finalen var det två personer som sa grattis till vinsten. Nu lossnar det verkligen. Utöver ett antal sidor på Flashback, som jag genom Guds nåd lyckats hålla mig ifrån att läsa, har jag blivit uppmärksammad på vilka sökförslag som kommer upp när man googlar mitt namn. Och det är riktigt glädjande läsning. Hanna Lublin Niklasson man (svaret är nej, jag har en fru), Hanna Lublin Niklasson röst (jag röstade inte i senaste valet), Hanna Lublin mörk röst (åsyftar förmodligen rösten på F! 2014) och Hanna Lublin Niklasson kromosomer (åtminstone 46 stycken så vitt jag vet). Det är härligt att vara jag på internet också!
Jag har till och med blivit kändisparanoid. Efter att ha fått en bild på min lägenhetsdörr skickad till mig av ett okänt nummer fick jag kraftig ångest. Tankarna snurrade. Är detta ett hot? Står någon och väntar på mig när jag kommer hem? Några sekunder senare kom en utzoomad bild från samma nummer. Det var ett blombud, dagens tredje, som levererats och lämnats utanför dörren. Det är tur att det är så kul att vara känd, för annars hade det nästan kunnat kännas lite obehagligt. Visst är det en särskild sorts njutning att tacka nej QX-galan som hämnd för att jag en gång veg en timme åt en intervju som aldrig publicerades. Och visst är det en magisk känsla att sättas i en taxi mellan gratisluncher och medieframträdanden. Och visst är det mäktigt att så många som garanterat kommer bli besvikna köper biljetter till min standup. Och visst borde det textdramaturgi-mässigt komma en vändning här? Men det gör det inte. Mitt liv är en jävla fest och det är tur att jag ens haft tid att skriva den här texten med tanke på hur många som velat ha min autograf de här dagarna.
Att vinna På spåret har inte bara gjort det praktiskt taget är omöjligt att gå nerför gatan utan att bli stoppad (fråga bara tidigare vinnare som Helene Benno eller Göran Everdahl), det har också förändrat min syn på mig själv. Om någon tränger sig före mig i en kö kan jag spänna blicken i dem och säga ”vet du vem jag fucking är”. Alla mina ex har i efterhand förlorat våra breakups, hur sorglig jag än var när det begav sig. Aldrig mer tunnelbana. Aldrig mer Pressbyrånkaffe. Jag är en jävla vinnare.
På väg hem från ett av dagens många intervjuer går jag förbi Calle Schulman på Östermalmstorg. Jag nickar. Det är så vi gör, vi kändisar, även om han i just det här fallet bara tittar på mig lite märkligt och skyndar vidare. Starstruck, förmodar jag.
Läs även: Ännu en Nöjesguiden-skribent vinner På spåret
