Gabriela Pichlers tv-serie är en ljuvlig arbetarskildring.
I de slitna landshövdingehusen i Kville på Hisingen kliver Dijana ut på balkongen iförd badrock och unnar sig en cigg. I bakgrunden reser sig Karlatornet.
Gabriela Pichlers tv-serie Painkiller är en modern klasskildring. Det handlar om arbetarna som sliter ut och sönder sina kroppar och som tvingas gå på KBT-kurser för att ”acceptera smärtan” innan de får medicin utskrivet. Tänk dig en roman av den franske författaren Éduard Louis, fast kul.
Dijanas dotter Andrea är en performancekonstnär som har en systemkritisk syn på det mesta och som ständigt ”utmanar och problematiserar samtiden”. När hon klädd nåt slags hemmasnickrad rymdrustning ska hängas upp i en kran så är det en reaktion mot kapitalismen, patriarkatet, kapitäler och möjligtvis kapitelböcker.
Dijana, å andra sidan, är din typiska balkanmorsa. Första generationens invandrare som alltid ska övertyga väninnorna i hemlandet hur bra hon har det, och som inte kan sitta still en sekund utan att börja putsa fönster och frosta av frysen trots att den kroniska smärtan bultar i kroppen.
När Dijana förvägras medicin är det upp till Andrea att lindra hennes mammas krämpor. Lösningen är enligt Andrea konst. ”Kan konst bota smärta?” frågar hon sig och söker ett stipendium för att besvara frågan.
I en scen tilldelas mor och dotter ett konstpris; en rostig statyett som de tar emot i ett stall som någon gjort om till ett galleri. Dijana med sitt posttraumatiska städsyndrom bestämmer sig för att rengöra statyn och omvandla den till en skinande pjäs.
Scenen är talande för dödsdansen mellan arbetare och övre medelklass. De med inget vill göra fint, medan de med allt vill förfula i sin längtan efter autenticitet som är det enda de inte kan köpa för pengar.
