Tiden är en platt cirkel när True Detective gör comeback.
För tio år sedan blåste den första säsongen av True Detective oss ur vattnet. Woody Harrelson och Matthew McConaughey gjorde sina livs roller som två väsensskilda gubbsnutar och blev utmärkta förutsättningar för en hisnande buddycop-historia. Kasta in lite american gothic, mystisk symbolik, döda kvinnor och en självmordsbenägen mordutredare som spottar gymnasiala hot takes om tidens gång och du har sinnebilden för 2014 års prestige-tv.
I dag har True Detective inte samma positiva klang. Andra säsongen var horribel, tredje en slätstruken soppa. När serien efter flera år i frysboxen gör comeback så är det en reboot i ordens alla bemärkelser, och med en alldeles egen undertitel tyder allt om att detta inte är din farfars True Detective.
Serieskaparen Nic Pizzolato är utkastad och ersatt med Issa López, första säsongens kokheta Louisiana-träsk har bytts ut mot Alaskas arktiska kyla, gubbsnutarna har växlats in mot två kvinnliga poliser och i stället för döda, nakna brudar serveras vi en köldskadad gubbrumpssufflé. Men samarbetssvårigheterna är kvar, liksom de mystiska symbolerna och det genomgående surmulna humöret.
North Country är resor bättre än de två mellansäsongerna, men lyckas ändå inte nå originalsäsongens höga toppar. Jodie Foster och Kali Reis är visserligen välcastade i sina roller, men deras tragiska historier och personliga motgångar lyfter inte. De trasiga levnadsödena som befolkar det fiktiva samhället Ennis är rika på bakgrundshistoria men saknar gnistan som får dem att komma till liv, i stället vankar de runt som NPC:er i ett datorspel.
Lika påklistrad är den kusliga spökhistorien. Snutduon är mycket mer uppjagade än mig som tittar, och hoppar till varje gång mobilen ringer. Som för att övertyga mig om att det jag tittar på är läskigt. Men det enda som riktigt biter är permafrosten. Och även om True Detective: North Country sällar sig till ”miljön är en av huvudrollerna”-genren hade jag högre förväntningar än så.
