Malte Gårdinger är en småkriminell desperat missbrukare. Men lugn, det är bara på film.
Stockholm verkar alltid behöva gå under för att kännas levande. Det kan vara dansken, pesten eller ett os av självförakt och nepotismanklagelser. Nu är det dags igen. Vaka är en dystopisk sci-fi-serie om ett samhälle på randen till kollaps, regisserad av Henrik Georgsson. I rollistan har vi ingen mindre än Malte Gårdinger som Hugo. Förvirrad, bortskämd, fotbojad och instängd i Norra tornen, son till en av Sveriges mäktigaste politiker, som spelas av Jonas Karlsson.
Jag träffar Malte på ett kafé vid Telefonplan. Klockan är elva. Han är lugn, jag är svettig. För tidigt för sanningar, för sent för lögner. Han häller mjölk i sitt kaffe och jag kastar kranvatten i ansiktet på toaletten. Det är två olika sätt att överleva gårdagen. Båda ursäktar sig själva. Vi har sömnproblem. Precis som att pappa var superhunk på nittiotalet, är Malte vår tids definition av attraktiv man. Snygg nog att misstänkliggöras, mjuk nog att romantiseras. I Vaka får han bära allt det där, men karaktären är något mindre smickrande. Hugo är ingen hjälte. Han är missbrukare, småkriminell och desperat efter sin pappas blick. En symbol för kreativ ångest och sexig undergång. En loser, om man frågar Malte.
Vem är Hugo?
– Hugo är en ganska skev person. Han är väldigt självisk och bortskämd. Missbrukare också. Samtidigt har han varit med om en tragedi och vill så gärna bli sedd av sin pappa.
Kan du relatera?
– Alla kan nog relatera till känslan av att vilja bli sedd av någon som inte ser en. Men nej, vi är inte samma person. Jag har en mycket bättre relation till min pappa och Hugos mamma har ju gått bort. Mycket av hans sorg ligger i det.
Ser du något vackert i den sorgen?
– Man ömmar ju för honom, det gör man, men samtidigt är han en ganska dålig person. Han är småkriminell, knarkar lite, är ganska fragil och jobbig. Ingen man ser upp till.
Det är roligt att du säger det. Som du beskriver honom låter han nästan lite som en loser, men är det inte lite svårt, även om han är problematisk, att inte romantisera?
– Det är en jävla bra fråga. Det finns ju den här myten om att mörker kommer med någon slags briljans. Och kanske finns det en koppling mellan kreativitet och att må väldigt dåligt, men jag tror inte att man måste gräva ner sig själv för att lyckas skapa någonting. Ibland blir det bra trots mörkret, inte på grund av det.
Har du något mörker, Malte?
– Det har vi nog alla.
Vad gör du 17-21 en vardag?
– Förhoppningsvis äter jag middag.
Du gillar inte att laga mat dock.
– Nej, jag hatar det.
Jag har gjort min research. Är du bortskämd?
– Jag har nog bara bott med så många som är så mycket bättre än mig på att göra det.
Är inte det lite weaponized incompetence?
– Jo… fan. Men jag är inte så intresserad av mat. Hade jag kunnat ta ett piller varje dag istället för att äta hade jag gjort det.
Skulle du säga att du är en rastlös själ?
– Jag är nog lite uttråkad. Men jag håller på att lära mig att bli... intresserad. Eller i alla fall att ta tag i saker. Jag är ju vuxen nu.
Var det kul att spela in Vaka då? Trots rastlösheten?
– Det var svinkul! När jag skapar är det en helt annan grej. Det var nice att springa runt och få lite actionkänsla.
Vad var det bästa under inspelningen?
– Henriks sätt att jobba på var väldigt tacksamt. I Sverige är det ovanligt att man får riktig reptid. Men med Henrik gick vi igenom nyckelscenerna mellan mig och Jonas kirurgiskt, vilket var så jävla sjukt.
Hur gjorde ni det?
– Om våra karaktärer exempelvis hamnade i ett bråk, bröt vi ner situationen och diskuterade vad det egentligen handlar om. “Vi testar att göra så här… Eller nej, vi gör såhär!” När det väl var dags för inspelning visste alla precis vad de skulle göra.
Det känns ändå ganska logiskt att förbereda sig. Svensk film kanske borde ta efter. Vi är inte direkt bäst i branschen.
– Om jag kunde, skulle jag uppmana alla framtida filmskapare att gå igenom sina scener i förväg.
Funderar du någonsin på att dra?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag har en ganska härlig vardag. Jag har min lägenhet, en tjej också. Jag är ganska belåten med där jag är.
Gud, vad härligt! Det finns ju så sjukt många människor som drömmer sig bort och önskar att de gjorde någonting annat. Jag antar att det underlättar att jobba med sin dröm. Hur känns det att ditt pojkband fyller Hov1:s skor?
– Jag har faktiskt inte lyssnat på Hov1 så mycket.
Är det en lögn?
– Det är inte en lögn. Jag har förstått att de är jättestora, men i och med att de blev det när jag gick i gymnasiet var man lite anti.
Om inte hade ert band förmodligen låtit ganska annorlunda.
– Ja.
Igår pratade jag med en vän och sa att jag skulle intervjua dig. Han ba “skit i serien, snacka om Crescenterna istället, de är Stockholms enda boyband.” Och ni är ju verkligen Stockholmsbaserade, om jag förstått rätt?
– Ja, alltså både i Malmö och Göteborg är vi på ett roligt sätt, med glimten i ögat, lite småhatade. Fast det är kärlekshat.
Som att hata på Danmark och Norge?
– Precis. Det finns en liten kärlek där som man också vill omfamna.
Vad hittar sydstaterna att hata på då?
– Stockholmare är ju ganska lätta att hata på.
Är vi verkligen så otrevliga som folk säger?
– Vi är ganska otrevliga i bandet.
Är det er stil?
– Jag vet inte hur mycket som är stilen. Vi är inte otrevliga, vi är jättegulliga allihopa. Det är väl mer någon blandning av att vi är stockholmare som också är ett boyband som är lite “oduschat” och “dricker bärs”.
Men du tycker inte att göteborgare har lite lillebrorskomplex?
– Oj, jag vet inte. Jag gillar Göteborg som fan. Det är nästan en coolare stad än Stockholm.
Varför då? Vad har de som inte vi har? Märker du att jag tar illa upp nu?
– Ja.
Skulle du säga att ni är tuffa killar? Jag såg en bild på er när alla bar svarta glasögon.
– Vi är inte jättetuffa. Eller kanske, jag vet inte. Det finns väl både tuffare och mjukare personer. Vi kanske bara har den här perfekta Stockholmsmixen.
Som bara händer i Stockholm.
– Precis. Som inte händer i Göteborg.
