Naturligtvis ska de stora rösterna och de stora låtarna uppmärksammas efter förtjänst. Frågan är om floden av hyllningsskivor (senast Hank Williams och Big Star, snart Kris Kristoffersson) verkligen åstadkommer detta.
Lee Hazlewoods storhet ligger i hans produktioner och hans talangscoutande -- Nancy Sinatra, Gram Parsons, Duane Eddy och, ähum, Ann-Margret. Dessutom har han begåvats med en djup och auktoritär röst som ingen här matchar. Vi får nöja oss med betydligt mindre personliga röster.
Hälften av materialet på [I]Total Lee[/I] är misslyckade försök att återskapa de luftiga och ekande arrangemang som den unge Phil Spector en gång använde som språngbräda för sin Wall of Sound. Sämst lyckas Webb Brothers, som ger sig på heliga [I]Some Velvet Morning[/I].
Det är betydligt roligare att lyssna på Kid Loco, som med helt andra metoder faktiskt får fram effekter liknande originalet. Även Madrugada och Neil McNasty närmar sig den storvulna lågbudgetproduktion som var Lee Hazlewoods kännetecken för 30 år sedan. St Etienne, Johnny Dowd -- som en blandning mellan Frank Zappa och Mama Cass -- och Evan Dando väljer sina egna vägar, med underhållande resultat, medan Calvin Jones tillsammans med Mudhoneys trummis på ett tragiskt sätt närmast parodierar [I]Sand[/I].
Kathryn Williams, Tindersticks och Erlend Øye från Kings of Convinience gör precis det vi förväntar oss av dem -- den sistnämnde på det vackraste sättet -- medan Lambchop drar förbi så snabbt att du missar det om du blinkar vid fel tillfälle. Gemensamt är att de inte når upp till originalens höjder.
Steve Shelley från Sonic Youth väljer ett helt annat sätt att hylla Lee Hazlewood. Han återutger mannens skivor på sin lilla independentetikett, och ger oss på det sättet möjlighet att skaffa Cowboy in Sweden
istället. Kompletterat med en bra Nancy Sinatra-samling, gör det den här hyllningen helt onödig.
Skivbolag:
Artist:
