Inför sin fjärde skiva har Joey Burns och John Convertino definitivt låst in alla ökenkulisser från sena 60-talswesternfilmer i förrådet. Fortfarande blåser någon enstaka tumbleweed förbi, men [I]Feast of Wire[/I] behöver inte avlagd vilda västern-rekvisita för att nå känslan av gränsland mellan USA och Mexico, den känsla Calexico romantisk försökt framkalla ända sedan de första gången läste Corma
City Slang/Virgin
Radio 4Mycket tyder på att Radio 4 längtar hemifrån. Det ter sig till att börja med troligt att de är döpta efter Englands BBC-ägda radiostation (de hävdar att det är efter en P.I.L.-låt men det är ju exakt samma sak). Det verkar också rimligt att sångaren Anthony Roman har dedikerat hela sin accent till Englands ära. Och, förstås, sina musikaliska preferenser: The Fall, The Clash, Gang of Four, Wire, Pr |
J Mascis + The Fog
Okej, vi har hört det mesta förut. På sin tredje soloskiva - även om man skulle kunna argumentera för att Dinosaur Jr1s sista skivor var soloskivor i allt utom bandnamn - arbetar J Mascis vidare på samma musikaliska idéer han slitit med i snart 20 år. Ibland verkar han faktiskt till och med ha filat på samma låt år efte
Total LeeNaturligtvis ska de stora rösterna och de stora låtarna uppmärksammas efter förtjänst. Frågan är om floden av hyllningsskivor (senast Hank Williams och Big Star, snart Kris Kristoffersson) verkligen åstadkommer detta.
Lee Hazlewoods storhet ligger i hans produktioner och hans talangscoutande -- Nancy Sinatra, Gram Parsons, Duane Eddy och, ähum, Ann-Margret. Dessutom har han begåvats med en dju |
LambchopKurt Wagner, lämnade nyligen sitt dagjobb sedan fjorton år tillbaka för att ägna all sin tid åt sitt Lambchop. På en solig terass i Nasvhille -- och med hjälp av en lånad laptop (vilket kan tyckas oklädsamt modernt men det finns ju egentligen inget nostalgiskt i Lambchops musik utan snarare tvärtom) växte [I]Is a Woman[/I] fram. Kurt Wagners första stapplande försök som heltidsmusiker. Fast efter |
The NotwistThe Notwists [I]Neon Golden[/I] är det tyska bandets sjätte album och
efter vad jag har fått förstå så har det hänt en hel del sedan debuten 1990.
Det mest uppenbara är att de -- i likhet med många av sina lika medvetna kollegor -- väger upp sin ganska mallriktiga indierock med modernare, elektroniska experiment. Kommersiellt är det kanske ett smart drag. När band och intryck sorteras och såll |
CalexicoJoey Burns och John Convertino är inte bara Vic Chesnutts bländande kompmusiker. De är också Giant Sands rytmsektion för tillfället. Men mest och bäst och personligast är de ändå när de dammar av Calexico, detta säregna och på flera sätt löst hållna projekt som härmed ger oss sin tredje riktiga platta.
Tillsammans med diverse gästmusiker rör duon sig ytterst ledigt mellan flera olika genrer - of |
Nixon
1996 kom jag först i kontakt med Lambchop. Jag fick en kassett med EP:n [I]Hank[/I], inspelad av någon godhjärtad person som misstänkte att det skulle falla mig i smaken. Det gjorde det. Jag hade aldrig hört något liknande. Mannen som sjöng hade en fantastisk basröst och pratviskade sig igenom märkliga countryrocklåtar.
WhiteoutBoss Hog är tillbaka. Jonathan Spencer skriker "Suck it to me baby" och Christina Martinez tänker på sex mest hela tiden. Titelspåret [I]Whiteout[/I] öppnar skivan och gospeln kliver rakt in i huset.
Det har gått fem år sedan sist men vid första anblick är allt sig likt. Martinez har ett par minimala trosor och en matchande BH på sig. Hon är sådär rocksmal som man faktiskt bara är om man är j |
