Popmusik är konstformen där artisten gör sig själv till konstverk. Vissa förvandlar livserfarenheter till låtar, andra skapar en artistpersona som ersätter jaget. David Jones blev David Bowie (som i sin tur blev Ziggy Stardust), Stefani Germanotta blev Lady Gaga och den före detta fångvaktaren William Roberts blev Rick Ross. Andra rappare överdriver sitt mer eller mindre kriminella förflutna för att bli mer spännande – Rick Ross valde istället att ta över identiteten från en befintlig gangster och droghandelskung, ”Freeway” Ricky Ross, och sopade igen spåren från sitt eget förflutna. Han är besatt av skapandet, av skapelsen, av illusionen. Hans minutöst uttänkta och genomförda album har därför mer gemensamt med gangsterfilmer än med låtinriktad rap. Det är också från filmvärlden som han har plockat titeln till sitt nya album – Gud förlåter, men inte jag är en gammal spaghettiwestern som handlar om en tågrånare och revolvermannen som vill lägga vantarna på stöldgodset.
Rick Ross är inte den förste att uppgradera gangstarap från ett tuffa låtar till episka sagor. Sedan Raekwons mästerverk Only Built 4 Cuban Linx 1995 har denna typ av hiphop utvecklats till en egen genre. Vad som är nytt med Rick Ross är att han lägger lika mycket energi på musiken som texterna. Han väljer beats med en sådan precision och konsekvens att man kan tala om en Rick Ross-estetik – extremt lyxiga produktioner med tjusiga ackord och lager på lager av syntar, gitarrer, trummor och bakgrundssångare. Ross gör inte raplåtar vare sig för klubben eller bilen, utan snarare champagnepartyn på soliga takterasser. Det är en hiphopversion av Isaac Hayes 70-tal och Totos 80-tal, och uttrycket är så starkt att det inte spelar någon roll att texterna inte utgör en sammanhängande narrativ. Rick Ross målar upp scener och stämningar, han är inte intresserad av att berätta historier.
Det kanske ska påpekas att Rick Ross är en fantastisk rappare, som har både kvicka ordlekar, fantasifulla metaforer, en röst med tyngd och refränger som lätt fastnar i skallen. God Forgives, I Don’t är inte lika direkt och hårt som hans förra album Teflon Don men är å andra sidan jämnare och mer helgjutet. Dessutom är Andre 3000:s gästvers på Sixteen årets hittills bästa rap. Att OutKast-stjärnan kan hoppa in och hålla en lång monolog om sitt liv utan att det stör skivans karaktär säger något hur tätt den hänger ihop. Miamirapparen som är mer besläktad med Miami Vice än Miami bass är på topp.
