Det finns inte många artister av Paul Simons karaktär och integritet i världen längre. Vi hade haft förståelse för en nedtrappning eller en vilja att casha in på katalogen för flera decennier sedan, men den musikaliska nyfikenheten som bor i honom förbjuder honom att någonsin ta enkla utvägar.
Under sin avskedsturné, som passerade Sverige i juni, hade Paul Simon till exempel kunnat göra det lätt för sig med en greatest hits-parad från Simon & Garfunkel och framåt, men istället spelade han personliga favoriter i ständigt föränderliga arrangemang för ett band som ibland var minst femton personer stort och ibland var en stilla stråkkvartett.
På sin första tillbakablickande skiva någonsin gör han på samma sätt det krångligt för sig och väljer bort alla singlar. Istället fångar han udda albumspår från sina soloalbum, och arrangerar om dem enligt principen ”ett nytt lager färg på familjehemmets väggar” till mjuka jazzinfluerade pärlor att lära känna igen eller att upptäcka för första gången.
Bryce Dressner från The National arrangerar om Can’t Run But från The Rhythm of the Saints med kammarensemblen yMusic från avskedsturnén, och med stråkar och träblås förstärks det suggestiva drivet så att den utan originalinspelningens sydamerikanska arrangemang faktiskt blivit ännu starkare. Det kan nästan sägas om den försiktigt orkestrerade inspelningen av René and Georgette Magritte With Their Dog After the War också, trots att den ju är en av Paul Simons absolut starkaste sånger redan i sin originalversion på Hearts and Bones.
Även den tragiska relationsberättelsen Darling Lorraine är ett mästerstycke som lojala följare lärde sig älska på You’re the One (varifrån Paul Simon faktiskt hämtar ytterligare tre låtar här). Här är den luftig och mjukt svängande med Bill Frisells gitarr som känsligt följer parets historia från tonårens förälskelse via medelålderns kriser till ett slutgiltigt avsked.
Flera låtval verkar vara gjorda för att kommentera den samtida amerikanska inrikespolitiken, med ömsinta migrationshistorier och klimatfrågor i fokus, och Paul Simons angrepp på rasprofilering i Pigs, Sheeps and Wolves görs i renodlad New Orleans-stil med ett dixieband där Wynton Marsalis tar täten. Att den inte sitter riktigt bekvämt i skivans i övrigt elegant blå nyansskala är en radanmärkning som du helt kan bortse ifrån.
---
Sony Legacy gör samtidigt nästan alla Paul Simons originalalbum tillgängliga på vinyl igen. När du tvekar vilken av dem du ska välja är svaret givetvis allihop.
