"I hurt myself today to see if I still feel, I focused on the pain, the only thing that's real/...What have I become, everyone I know goes away in the end." Det är ord som får en helt annan innebörd när de kommer ur munnen på Johnny Cash, 70 år och dödssjuk, än när Trent Reznor sjöng dem i Nine Inch Nails originalversion av [I]Hurt[/I].
När alla trodde att det var kört för mannen i svart som fått den felaktiga diagnosen Parkinsons kommer plötsligt del fyra i trilogin (var det väl sagt?) [I]American Recordings[/I]. Tillsammans med Rick Rubin har Johnny Cash redan gett oss tre skivor där nakna covers av Will Oldham, Beck och Soundgarden blandats med gamla countrylåtar, och [I]The Man Comes Around[/I] är ett Post Scriptum ingen hade vågat hoppas på. Men Johnny Cash har varit en showman hela sitt liv, och här verkar han ha bestämt sig för att lämna oss på ett stilfullt sätt.
Som den underhållningsartist han är vet han precis hur han ska spela på rätt känslosträngar för att beröra, så han inleder med lite bibelcitat. Hittar han inga tydliga och bra hos andra kan han fortfarande tänka sig att skriva några egna, eller att tolka lite mer tveksamma bibliska betraktelser på sitt eget sätt. Den mest överraskande är Johnny Cashs suggestiva och helt avskalade tolkning av Depeche Modes [I]Personal Jesus[/I], "the most evangelical gospel song I ever recorded". Han har ingen aning om vad den betyder för Depeche Mode, men när Johnny Cash manar fram en egen frälsare ställer sig håren upp.
Men annars verkar Rick Rubin inte ha fått igenom så många coverförslag som vanligt. Här finns istället några obligatoriska mördarballader, där Stings [I]I Hung My Head[/I] kanske inte är ett så spännande val, och en hel del standardlåtar. Även om Johnny Cash kan sjunga - och har sjungit - amerikanska läroböcker i historia så att de låter spännande finns det uppgifter som är honom övermäktiga. Paul Simons [I]Bridge Over Troubled Water[/I] är ett val precis så trött som man har anledning att vänta sig av en 70-åring, och lika fantasilös är Eagles [I]Desperado[/I], där Don Henley själv står beredd att rycka in när den gamle mannens krafter tryter i slutraderna.
Beatles [I]In My Life[/I] hade kunnat vara lika trist. Men på ett sätt som Lennon/McCartney inte ens kunnat drömma om blir deras söndertjatade bagatell i Johnny Cashs tolkning istället ett testamente från en åldrad äventyrare. Johnny Cash är också en av de få som klarar att göra Hank Williams rättvisa, och hans [I]I'm So Lonesome I Could Cry[/I] måste vara en sanndröm för Nick Cave som får vara med och sjunga.
Men avslutningsvis går Johnny Cash för långt i sitt effektsökande. Eftersom [I]The Man Comes Around[/I] sannolikt avslutar Johnny Cashs karriär måste den ändas med en stämningsfull utträdesmarsch, och vad hade kunnat vara mer storslaget än Vera Lynns andravärldskriget-schlager [I]We'll Meet Again?[/I] I Stanley Kubricks [I]Dr. Strangelove[/I] fick den ackompanjera apokalypsen, och nu blir den också spiken i kistan för Johnny Cash. "We'll meet again, don't know where, don't know when" - se där, en morbiditet som Trent Reznor borde uppskatta.
Skivbolag:
Artist:
