Fontaines D.C. — A Hero’s Death

Patrik Forshage 00:50 31 Jul 2020

Vi har sett det så många gånger förut: Ungt band gör fantastiskt generationsdefinierande debutalbum. Gör succé. Åker på evighetsturné, uppgraderas till huvudakt i allt större lokaler. Blir överröstade av dedikerad publik. Hyllas och får utmärkelser, och - kanske inte så förvånande - lockas att tro på sin egen hype. Upptäcker (inte, men omkringvarande gör) att hungern från förr - att hänga med bästa vännerna, att märkas, att ta revansch, att göra avtryck - bytts mot hunger efter fortsatt succé. 
Debuten Dagrel förra året var full av fantastiskt starka, distinkta, kraftfulla låtar, som vuxit fram och slipats under lång tid ur ett underifrånperspektiv. Fontaines D.C. bubblade över av engagemang, entusiasm, romantiseringar av Dublin, av litteratur, rebelliositet och ungdomen.

A Hero’s Death är diametralt annorlunda. Allvaret går inte att ta fel på, vare sig i anslag eller i syn på sig själva, och komplexitet har varit ett ledord. Djup. Allvar. Bredd. Tråkighet. Nå, det sista kanske inte var avsikten, men det var likväl effekten.

Med låtar skrivna - eller vad vi ska kalla det - på fyllan och i pre-covid-19-turnébusstristess är det svårt att hitta vare sig engagemanget eller den där Dublinmarinaden som smaksatte hela debuten. Den Brendan Behan-citerande albumtiteln är ett tappert försök att hitta Dublinkänslan även på distans, men hemstadsromantiken är inte lika närvarande, och inte lika autentisk.

Balladerna på A Hero’s Death är konventionella, men det är det kraftfullare materialet som är skivans stora problem. På mer än halva albumet rör det sig helt enkelt om ofärdigt låtskrivande. ”Ah, här har vi ett coolt Joy Division-sound på basen”, ” det var en dov groove, den tar vi” eller ”ett ekande ökenriff är ju ballt”, som om något av det vore tillräckligt i sig. Det blir enahanda midtempo-tristess, där till och med Grian Chatten tappar intresset halvvägs och trött småtrallar nonsens istället för ord. Och det är redan i skivans inledande spår I Don’t Belong.

De omtalade Beach Boys-influenserna är märkbara enbart i titelspårets körer, men de är  inte tillräckligt för att lyfta musiken ur den enahanda, och samma öde drabbar den visserligen stiligt The Cramps-ekande gitarren i Living in America

Allt hopp är dock inte ute. Spår av Fontaines D.C. från förr går förstås att iaktta, i desperata Televised Mind, i hårda A Lucid Dream och i punkintensiva I Was Not Born. Kanske kan de kroka fast där igen och bygga vidare, men tre bra låtar räcker inte för att göra det här till ett album som är av intressen för Fontaines D.C.-fans.

Det är däremot ett album för den som tycker att The Strokes, Oasis och Glasvegas blivit allt bättre ju längre i karriären de hunnit, som tycker att tvåtusentalets U2 spöar nittonhundratalets. Om det nu finns några sådana människor.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

James Dean Bradfield - Even in Exile

Manic Street Preachers-frontmannen James Dean Bradfield är aktuell med en soloskiva som är politiskt laddad i sin stillsamhet. Even in Exile är till stor del inspirerad av den chilenska sångaren och politiska aktivisten Victor Jara, vars liv fick ett mycket tragiskt slut 1973 i samband med militärkuppen i Chile.

Whitney - Candid

Hyllade duon Whitney släpper coveralbumet Candid mitt i den blåsiga sommaren. Det är en samling med tio låtar från bland andra Kelela, David Byrne, John Denver och The Roches. Att släppa coverskiva, eller covers generellt, är ett så fint sätt att ge lite nytt liv åt äldre verk. Eller äldre behöver de nödvändigtvis inte vara, det räcker nog bara med att tycka om låtarna.