I en färsk intervju berättar John Martyn att han är god vän med reggaelegenden och dubkungen Lee Perry. Martyn och The Apeman - det är utan tvivel årets par. "Jag brukar laga mat till honom", säger John. "Vi är väldigt lika - frånsett att han är galen och inte jag."Med lite eftertanke inser jag att han säkert har rätt. Martyn har visserligen aldrig bränt ner någon studio, men han har bränt ett halvdussin skivkontrakt, ett par äktenskap och sitt eget liv i båda ändar - och varit precis lika tjurskallig och inopportun när det gäller musiken som sin matlagsgäst.
Det visar bland annat historien om hur [I]The Church With One Bell[/I] kom till. Flera skivbolag har länge tjatat på att Martyn borde göra en coverplatta, i förhoppningen om att det skulle vara lättare att sälja honom som uttolkare än när han gör sina egna introverta och smärtsamt vackra sånger. Martyn sade, som alltid, nej - tills han fick höra att en gammal kyrkfastighet i hans hemby var till salu. "Okej, ge mig pengar att köpa kyrkan för, så gör jag plattan." Skivbolaget Independiente jublade och skickade pengar och ett band med 35 låtar. Martyn valde 16 (varav tio är med på plattan) - och även om jag inte vet vilka de övriga 19 var så kan jag ge mig fan på att han valde de mest udda och minst hitmässiga.
Här finns nämligen ingen [I]Over the Rainbow[/I] (som väl var det senaste av mannen som ens var i närheten av hitstatus), utan bara betydligt mer obskyra spår. Okej, Elmore James [I]The Sky Is Crying[/I] är inte särskilt udda, men det är sättet han gör den på: så långsamt att den nästan går sönder. Och i övrigt är låtvalet ganska otippat: han gör både Portisheads [I]Glory Box[/I] och Dead Can Dance [I]How Fortunate The Man With None[/I] vid sidan om blues- och gospelspår av Sonny Boy Williamson och Reverend Gary Davis - och han gör smärre underverk med både Randy Newmans [I]God's Song[/I] och Ben Harpers [I]Excuse me Mister[/I]. För att inte tala om versionen av [I]Strange Fruit[/I].
Upphovsmännen är till synes helt utbytbara. Så fort Martyn sätter sin skrovliga röst och sitt personliga sätt att arrangera i låtarna transformeras de snabbt - och lägger sig på hög i den stora skattkistan med klassiska John Martyn-låtar. Jag gjorde en gång, i en intervju i mitten av 80-talet, misstaget att jämföra Martyn och den andre store skäggige barden, Richard Thompson. Det var uppenbarligen en gång för mycket. Men i dag vågar jag göra jämförelsen på nytt, i synnerhet efter att ha parallellyssnat på [I]The Church With One Bell[/I] och Thompsons förbisedda mästerverk från 1996, [I]You, Me, Us?[/I]: båda tycks må sämre än någonsin som människor, men är mer kreativa och kommunicerande än någonsin som artister.
Äventyret fortsätter alltså, efter snart 30 år. Redan i höst ska det komma ett nytt album med enbart egna Martyn-låtar. Få se om "Scratch" är med då.Skivbolag:
Artist:
