Riktigt stora skådespelare lyckas ofta beröra sin publik utan att blotta så mycket av sig själv. Nick Cave, en av de mest teatraliska personligheter rockscenen sett de senaste 15 åren, har varit sådan. Han har sjungit om backanaler, mordorgier, sex, Gud och Elvis, men han har aldrig sjungit om sig själv. Den mest personliga stunden i hans karriär är paradoxalt nog på coveralbumet Kicking Against the Pricks 1986, där han klev in med röst och själ i standard schlagers som Gene Pitneys [I]Something's Gotten Hold of My Heart[/I] och The New Seekers' The Carnival is Over. Tills nu, vill säga. För med The Boatman's Call byter Cave helt spår - fråndet drastiska historieberättandet på Murder Ballads till ett inrospektivtlivsfilosoferande, utan den minsta lilla dramaturgiska blixtbomb. Han barasjunger, till ett stilla pianobaserat komp, om tillit och svek, om den största lyckan och den djupaste sorgen. Han söker kärleken och tror på denäven när han förlorar den. Han söker Gud och vet inte riktigt vad han hittar. Han fastslår att människor är onda, tills de skapar sina egna moraliska lagar. Och allt detta gör han till några av de enklaste, vackraste melodier jag någonsin hört. Det är inte bara rörande, det är fullständigt omtumlande i all sin enkelhet- som en dikt av Tranströmer eller en Bach-tolkning av Glenn Gould. Jag söker referenser, men kommer inte på något bättre än en kombination avLeonard Cohen, Slow Train Coming och Scott Walkers tidiga soloalbum (utande smörigaste stråkarna). Klassiker stavas det, i vilket fall som helst. På slutet av 80-talet, innan Cave fick sin stora nytändning som skivartist, konstaterade han sarkastiskt att hans texter genom alla år kretsat kring "the same bowl of vomit". Han har bytt skål nu. Och blivit mer intressant än någonsin.Skivbolag:
Artist:
