Bill Callahan - Gold Record

Patrik Forshage 00:00 3 Sep 2020

Man skulle väl på sätt och vis kunna kalla det livskris. Fast inverterad. För en människa vars levebröd, skapande och egentligen hela existens under årtionde efter årtionde byggt på vemod, mörker och olycka kommer det att vända upp och ned på precis allt när den människan plötsligt möter sin kärlek. Bildar famil. Upplever intensiv lycka. Inte för att det egentligen bekom honom så mycket, men för Bill Callahan innebar det att han trodde att hans musikskapande var över. Att han skulle behöva hitta ett nytt sätt att livnära sig.

Men när alla redan önskat honom välgång och börjat leta musik på annat håll släppte han förra året sin strålande återkomst Shepherd in a Sheepskin Vest. Efter sex år hade han landat tillräckligt i sin nya situation och uppfattning om sig själv för att kunna omsätta det i musikskapande, och även om tillvaron var ljus var hans varma och innerliga eftertänksamhet - man skulle nog ändå kunna fortsätta använda ord som vemod - intakt. Liksom den mjuka humor som präglade även hans mörkaste perioder, och som här innebär en öppning som hade varit rent provokativ om den hade yttrats av någon mindre empatisk än Bill Callahan. Eller av någon med en mindre imponerande barytonstämma. ”Hello. I’m Johnny Cash”.

Med den odödliga introduktionen inleder han skivans första lilla novell Pigeons, om en nöjd limo-chaufför och hans råd till det nygifta paret i bilen, och avslutar samma berättelse med den lika odödliga raden ”sincerely, L Cohen”. Så vardagliga och så detaljerade är sedan sångnovell efter sångnovell, och lika nära kommer de. I The Mackenzies tröstar han sina grannar som förlorat en son, och bondar med fadern i deras gemensamma kärlek för Mel Tormé, och historier om en protestsångare på TV och en ödmjuk och rättfram hyllning till Ry Cooder är så lågmält förmedlade att de hade kunnat passera obemärkta om inte både historieberättande och musikaliskt hantverk varit så hänförande i sin stillsamhet.

När han drygt 20 år senare återvänder till Let’s Move to the Country från Smog-albumet Knock Knock är det samma text men ett helt förändrat budskap. ”My travels are over, my travels are through. Let's move to the country, just me and you. Let’s start a family, lets have a baby, or maybe two”. Den subtilt ironiska ansats som präglade originalinspelningen är utbytt mot en ärlig och innerlig önskan om det lilla livet, och det betyder att framförandet kan hållas än mer försiktigt. Här behövs det inga åthävor. Här är en man som funnit sin plats i livet. Här är gott att vara.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Finntroll - Vredesvävd

Dessa finska tokar är nu inne på sitt sjunde album med trolska texter på svenska. Musikaliskt rör bandet sig fortfarande i en folkmusikalisk grund med en stor del insprängd humor. Samtidigt har bandet maxat inspirationen från extrem symfonisk metal som gränsar till den black metal vi bekantade oss med i slutet av 90-talet. 

Garbochock — En annan dag

När Stry Terrarie från absolut ingenstans släpper ett andra studioalbum med Garbochock är det på många sätt en sensation. Bandets hittills enda album Ritual från 1980 är en av de mest intensivt brännande album som givits ut i landet, och ett av de fem album som kommit att definiera svensk postpunk (jodå, jag sneglar också åt ert håll TT-Reuter, Cortex, Brända Barn och Dom Dummaste), så ett nyutgiven Garbochock-album är en sensation i sig.