Man skulle väl på sätt och vis kunna kalla det livskris. Fast inverterad. För en människa vars levebröd, skapande och egentligen hela existens under årtionde efter årtionde byggt på vemod, mörker och olycka kommer det att vända upp och ned på precis allt när den människan plötsligt möter sin kärlek. Bildar famil. Upplever intensiv lycka. Inte för att det egentligen bekom honom så mycket, men för Bill Callahan innebar det att han trodde att hans musikskapande var över. Att han skulle behöva hitta ett nytt sätt att livnära sig.
Bill Callahan
Bill Callahan - Dream River
Antingen nöjer man sig med att Dream River är fantastisk. Att det är hans bästa skiva någonsin, vilket bara det säger massor, eller att den är ett lyckligt månggifte mellan Lambchops What Another Man Spills, Toni Holgerssons Sentimentalsjukhuset, Marvin Gayes Let's Get It On och Gil Scott-Herons I'm New Here.
Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle
"I used to get darker, then I got lighter, then I got dark again" sjunger Bill Callahan om författaren till Brevbäraren Ringer Alltid Två Gånger i inledande Jim Cain. Lika mycket handlar textraden om honom själv. För även om den forne lofi-ikonen har släppt pseudonymen (Smog) och nu smyckar sina välskrivna sånger med vackra stråkar är han samma mörkt humoristiska misantrop som alltid, bara ännu lite bättre.
