La Belle Epoque

Jag är mobbningen på nätet. Jag är Big Macen du äter, sjunger Jocke Berg i låten La Belle Epoque från Kents elfte studioalbum som utkom 2014. Vi får spola ganska mycket längre tillbaka i tiden än så, närmare bestämt 150 år, för att komma till uttryckets ursprung då det karaktäriserar den fredliga period i Frankrike som sträckte sig från landets nederlag i det fransk-tyska kriget 1871 fram till världskrigets utbrott 1914. Just 150 år råkar också vara cirkalängden på historien om Hotel Kung Carl, som inrymmer restaurangen La Belle Epoque så vi kan nog sluta oss till att krogens namn snarare åsyftar den franska frihetsperioden än det fjärde spåret på Tigerdrottningen.

Menyn ger oss redan vid första anblicken rätt i det antagandet, för det är inte Big Mac som bjuds här. Vitlökssniglar, ostron, champagne och moules är istället vad som möter oss – precis som sig bör på en fransk bistro. 

Vi välkomnas av en aningslös men otroligt positiv service och tar seden dit vi har kommit och inleder pliktskyldigt med sniglar, baguette samt några grabbnävar fine de Clair medan vi fördjupar oss i resten av menyn. Detta sväljs ner med veteöl samt champagne, och vips är vi igång.

Därefter kommer en charkbricka Bayonne för 150 kronor in med allt man förväntar sig utav en sådan, varken mer eller mindre. Escargot de Bourgone smakar emellertid mycket bra, det vill säga olivolja och vitlök, och serveras med nybakt bröd. Av bara farten unnar vi oss en lättmarinerad tonfisk med citrus, avokado och körvel. Doftar parfymerat och smakar således som en bättre dusch. 

Medan vi väntar på varmrätterna passar vi på att se oss om lite i de tjusiga lokalerna, vars inredning sätter ett plus i kanten av protokollet. Man äter ju faktiskt med ögonen också. Vi tar också hjälp av sommelieren som verkar ha mer än en vecka på jobbet och beställer två flaskor Pinot Noir, en från Gevrey-Chambertin samt en från Sancerre, båda visar sig senare passar mycket bra till våra huvudrätter och är okej prissatta för restaurangens läge mitt på Stureplan. 

När sällskapet åter är samlat kommer först flankstek och oxkind för 275 kronor. En bisarrt välhängd kreation där den ena köttbiten gott hade räckt. Serveringen påminner om när en bekant till oss skulle bjuda på blodpudding och undrade vem som kunde ta med sig falukorven, för att hon aldrig åt den ena utan den andra. Men det är en helt annan historia. Flanksteken är fullt godkänd sett till stekgrad och smaksättning, vilket även den överflödiga oxklumpen visar sig vara. Ett plus också för de örtslungade pommesen.

Ankan för 275 kronor är dock dessvärre överstekt och således nästan oätbar, vilket senare påtalas och vi kompenseras genom att den ersätts av en biff tartar, tyvärr bara på kvittot och ej i verkligheten. Kvällens stora köttbit är emellertid en helt ok hängmörad ryggbiff från le frigo de viande, köttkylen. Den skickar vi inte tillbaka.

Vi överväger sedan att ta in dessert men eftersom tiden är knapp och krogarna vid tidpunkten för vårt besök stänger redan 23:00 väljer vi att istället gå vidare och fokusera på mer dryck annorstädes. Med det sagt om vi hade tagit in dessert hade vi antagligen tagit in varsin Crème Brûlée och den hade förmodligen varit bra.