Krogrecension: Paisano

I slutet av 2018 öppnade den amerikansk-italienska krogen Paisano sina dörrar där Prinsgatan möter Linnégatan. De profilerar sig starkt med sina drinkar, så när vi en fredagkväll går dit för att ta tempen är det egentligen det enda vi vet att vi måste testa på menyn. Trots att vi kommer dit klockan åtta en fredag är det inte många gäster i lokalen. Dessutom verkar de flesta vara klara att gå när vi slår oss ned. Det ringer lite varningsklockor hos oss när ett nyöppnat ställe inte ens fyller lokalen på helgen, speciellt inte ens med ett så krogvänligt läge. Vad som också ger ett lite konstigt intryck är valet att enbart spela musik som toppade hitlistorna cirka år 2005. Det är Maroon 5, The Script och liknande artister som går varmt i restaurangens högtalare.

När det blivit dags att göra vår första beställning landar valet alltså självklart på något från drinkmenyn. Vi testar en cocktail med pisco och Amaretto samt en som ska smaka ananas och grillat. Som första intryck av vad de erbjuder för mat och dryck är vi ändå imponerade trots den tomma lokalen. Även deras caprese som vi delar på till förrätt äts utan direkta anmärkningar. Mozzarellan kanske inte är av högsta kvalitet, men den serveras på en bädd av körsbärstomater och ruccola med balsamico som smakar helt okej. Det krävs dock en dos av extra salt, peppar och olivolja för att verkligen lyfta och binda ihop smakerna. 

Varmrättsmenyn är därefter verkligen en salig blandning av italienskt som möter amerikanskt. Pasta och burgare samsas med mozzarellasticks och calamari. Eftersom vi är i en stad med högkvalitativa fisk och skaldjur överallt beställer jag den sotade laxen på en bädd av risotto medan mitt sällskap testar deras krämiga ravioli med spenat. Till det blir det ett glas Riesling och en San Miguel, alltså fyra matchningar som inte kan slå särskilt fel någonstans. 

Tyvärr blir det ingen höjdare utav någonting. Laxfjärilen med risotto har toppats med räkor som inte smakar någonting, inte ens med ännu mer extra salt. Fisken i sig är helt okej om än något överstekt och trots att det finns många variationer på hur en kan laga risotto är det nog inte många recept som kräver så mycket ost att det verkligen blir oststrängar när en lyfter sin gaffel. Spenatraviloin ger inget vidare roligt intryck redan i sin uppläggning och bevisar vid första tuggan att det visst finns något som heter för al dente. All tung gräddsås i världen kan inte dölja besvikelsen av den tunga, motståndskraftiga raviolin. 

Något uppgivna konstaterar vi att musiken från 2005 ändå går hand i hand med menyn här. Inget känns särskilt innovativt. Medvetenhet och respekt för bra råvaror verkar inte vara en fråga som hängt med i utveckligen av detta restaurangkonceptet. Vad som gör oss glada är dock det trevliga bemötandet av personalen, men med totalt fyra gäster att ta hand om är det kanske inte så konstigt att vi hinner bli frågade om allt smakar bra för varje ny rätt. Med en strimma av hopp kvar för den italienska sidan av menyn som vi ändå valt att fokusera på blir det en tiramisu till efterrätt. Även den bestämmer vi oss för att dela på då de tunga varmrätterna gjort sitt för att stilla aptiten. Så en enkel tiramisu känns som ett bra val, samt något som är svårt att misslyckas med. 

Tyvärr blir vi ännu en gång besvikna. När tallriken med tiramisun sätts ned framför oss vet jag knappt vad jag ska fokusera på. Är det havet av pudrad kakao som ser ut att passa bättre för en cinnamon challenge än som uppläggningsdetalj? Är det jordgubbsblasten som ligger inpetad under kakan utan ett spår av jordgubbar? Jag bestämmer mig visst för den illgröna sockerspetsen och frågar servitrisen vad det är som gjort den så grön. Glatt får jag svaret att det är färgämne men att den är helt ätbar. Inte riktigt ett svar som gör mig sugen på att smaka. 

Ändå gör jag det, och god var den inte direkt. Sedan upptäcker jag att jag borde väntat med min besvikelse tills jag testat de tre dropparna med chokladsås vid sidan av och konstaterat att det här inte kan vara annat än chokladsås på tub av den typ du köper i mataffären. För att inte tala om tiramisun i sig som verkar ha en fyllning av sockerkaka istället för savoiardikex. När vi väl lämnat restaurangen konstaterar vi att drinkarna nog var det bästa på hela kvällen, och vill man dricka dem ifred är Paisano ett utmärkt ställe att göra det på. Maten hade vi faktiskt kunnat vara utan.