Man kommer fortfarande långt på gammal hederlig gästvänlighet, det ska gudarna veta. Vespas efterträdare på Södra Skolgatan 33 är långt ifrån fläckfri men flyger, av just denna anledning, ändå.
På många sätt är en trea eller fyra på en sexgradig skala ett otroligt beigt betyg för alla inblandade: tidningsredaktörer hatar det eftersom det är för oladdat för att locka till läsning, krögare hatar det eftersom ett något högre betyg i vissa fall skulle kunna göra all skillnad, läsare hatar det eftersom de har vant sig vid att det mesta som hör 2017 till är antingen eller. Av samtliga dessa skäl känns det därför både nyttigt och intressant att göra ett nedslag i en relativt ny krog som verkligen klär i sin stabila fyra.
400 Grader drivs av Razvan Ion Hogea och har haft öppet sedan i mars. Lunch- och kvällstid serveras här italienska rätter som många besökare högst troligen har stött på tidigare. Detta, i kombination med lokalens passande storlek och personalens lite valpiga men 100% välvilliga bemötande, gör att vi snabbt känner oss som hemma.
Vi placeras vid ett till synes handgjort fönsterbord, granne med en femlitersdunk olivolja på tapp, pepparkvarnar stora som brännbollsträn och en bukett persilja som har tappat lusten. Efter en kort stunds väntan kommer våra viner in. I ena glaset ett ekologiskt Montefalco Rosso (89 kr), i det andra ett generiskt men likafullt slukbart Amarone (110 kr). För att inte förväxla dryckerna har servitrisen placerat en lapp med ett lämpligt litet ”A” under det dyrare av dem. Vi smälter. Strax därpå dyker vår inledande delikatessbricka (129 kr) upp. Höjdpunkten här är en skål liguriska oliver. De är pyttesmå och har en härligt balanserad beska som funkar jättebra ihop med båda rödvinerna. Det är knappast något fel på det andra (tre sorters lufttorkat standardchark, pecorino, taleggio, vitlöksbröd och kronärtskockshjärtan från burk) heller – men, ni hör ju, det är inget som får smaklökarna att slå saltomortaler av sällhet.
Ikväll avstår vi de annars så populära pizzorna till förmån för tagliatan (199 kr) och den färska pastan med salsiccia och karljohan (139 kr). I synnerhet den sistnämnda vinner här sällskapets gunst, och mycket skulle väl till för att det inte skulle bli så. Jag menar: spaghetti tjocka som Macbooksladdar, fond, grädde, vitlök, fläskkorv och generöst med svamp. Tycker man inte om det här hatar man fan livet.
Tagliatan, i sin tur, smakar gott och mycket, men är inte riktigt vad vi efterfrågade i termer av doneness. Denna grillade kalvrygg är nämligen många grader förbi rare, och kanske är det också därför som kocken väljer att trotsa konventionen genom att inte skära upp köttet och blotta sin miss åt oss. Nåväl. Vad beträffar tillbehören är den rosmarinrostade potatisen betydligt vassare än den alldeles för osyrliga salladen. Sedan känns det snålt med enbart en tumnagels citronskiva, särskilt eftersom anrättningen i övrigt är (och ska vara) såslös. Här har man lite att se över.
Efter maten beställer vi huvudstupa in varsin affogato (69 kr), detta underbara påfund som tyvärr nästan undantagslöst lyser med sin frånvaro på Malmös kaffekarta. För den oinvigde rör det sig alltså om en varm espressoshot hälld över en kall kula vaniljglass. På 400 Grader har man dessutom valt att tweaka dessa med kolaaktiga flagor av brynd vit choklad. Mycket trevligt, förstås, och en fin avrundning på middagen hos en av stans allra självklaraste fyror. Ibland behöver det inte vara märkvärdigare än så.
