Jag somnade inte, det måste jag ändå ge filmen. Om jag låter krass så beror det förmodligen på att ”the lasso of truth” fastnat runt mitt smalben, Diana Prince slänger runt den en hel del i Wonder Woman 1984. Patty Jenkins är tillbaka som regissör med uppföljaren till en av de bättre superhjältefilmerna från DC. Nu har hon placerat amazonkrigaren Diana Prince (Gal Gadot) i det giriga och materialistiska 80-talet, där Diana mest går omkring och hänger läpp över ex-pojkvännen Steve Trevor (som dog 70 år tidigare…). På TV syns Maxwell Lord som säger att allt du vill ha kan bli ditt och på Dianas jobb dyker det upp en sten som tycks uppfylla önskningar. Vilket sammanträffande!
Trots att filmen faktiskt har årtalet i sitt namn så är det förvånansvärt lite som görs med tidsmiljön, vilket är konstigt för det hade varit den perfekta epoken för att gå all in serietidning. Istället tycks de mest ha tagit alla trötta klyschor från årtiondet. Så fort Kristen Wiig tafatt stapplar in i och råkar tappa alla sina papper på golvet det första hon gör så vill man bara ta upp en imaginär telefon och säga ”Ursäkta, 1980-talet ringde och vill ha tillbaka sin uttjatade trope om den enstörige losern som förvandlas till superskurk”. Michelle Pfeiffer gjorde det redan bäst i Batman Returns (och sedermera Jim Carrey och Jamie Foxx bland många andra). Låt mig inte ens börja prata om hur kokobengo Steve Trevor (Chris Pine) skrivs in i filmen och hur konsekvenserna kring detta helt ignoreras.
Om man är en sådan som ser på superhjältefilmer för häftiga fajter så är du också fel ute. De är få, inte vidare spektakulära och långt emellan. Ju längre filmen pågår tycks dessutom producenten Zack Snyders nihilistiska färgspråk ta över. Eller snarare brist på det. I slutet ser man knappt vad som händer i all grå dassighet. Extra trist när Gal Gadot återigen är grym och ger amazonen patos.
Hade filmen levererat vad de färgsprakande posterna och första trailern utlovade så hade Wonder Woman 1984 varit ren och skär njutningsfull eskapism. För problemet är inte ambitionen eller den fåniga lekfullheten, utan hur mycket det faller platt i ett enda stort blaha. Maxwell Lord (Pedro Pascal) hade kunnat förkroppsliga 80-talets hyperkapitalism, nu blir det istället någon form av udda sensmoral om att alla önskningar är själviska och därmed dåliga. Eller något. Man bryr sig ärligt talat inget vidare vid det laget. Jag tar tillbaka vad jag sa tidigare. Nu när jag tänker på filmen blir jag faktiskt rejält trött. Zzzz.
