Whitney följer en trend som alltid präglat filmer om betydande kvinnor: förnamnet. Vi har Amy om Amy Whinehouse, Nina om Nina Simone och Frida om Frida Kahlo. När män är i fokus så brukar det låta så här: Mr. Turner eller Pollock. Intrycket är där betydligt mer respektingivande, auktoritärt, distanserat. Det är på många vis skrattretande, för Whitney är inte bara Whitney, hon är Whitney fucking Houston, och filmens räddning är att varje bildruta formligen sprakar av vitalitet så fort sångerskan dyker upp.
Trots stjärnans karisma faller Whitney på mållinjen. I stället för att gå på djupet med det som faktiskt var det som definierade Whitney Houston för hela världen – hennes musik – så trasslar regissören in sig i en massa svårsmälta spekulationer. Vad för relation hade hon egentligen med sin far? Var hennes bästis lesbisk? Hur många spliffar rökte hon om dagen? Var hon inte extremt intresserad av sex?
I Whitney försöker regissören Kevin MacDonald sammanfatta hur en kulturell ikon lyckades kanalisera en mycket specifik tidsanda. Det är en både tragisk och fascinerande upplevelse att betrakta hur en spirande, amerikansk optimism slår över till en kosmisk avgrundsfasa. Under den välproducerade och stundom engagerande ytan är Whitney dessvärre ett havererat projekt. Houstons roll för svarta i världen får väldigt lite plats, medan det vältras och spekuleras kring hennes destruktiva relation till sin egen kropp. Det slår ibland över till att närmast skambelägga Houston själv för sitt missbruk. Släktingar och vänner sitter och skruvar sig genom prekära talking head-intervjuer medan intervjuaren ställer obekväma frågor. Dessvärre bedrivs det i längden bara den typ av sensationsjournalistik som förmodligen var det som slutligen tog kål på popens okrönta drottning.
