Den oironiska skräckfilmen är definitivt tillbaka. Här har vi Michel Keaton, av alla människor (jag tänker tvångsmässigt på Beetle Juice) som den framgångsrike arkitekten Jonathan, en hypermodern designmänniska, som förlorar sin fru. Han blir kontaktad av en otrendigt paranormal tjockis som hör de döda i sin tv. Jonathan har sorg och famlar efter tröst, så det är lätt att förstå att han snabbt blir evp-troende. Lite svårare är det för tittaren att acceptera "electronic voice phenomena" som premiss för filmen. Spökjägaren får tala lite extra snabbt i några scener för att man alls ska köpa upplägget.
Men så blir det: varje tv, dator, mobil och radio är en potentiell kanal för spökliga röster. Att det låter som japansk skräckfilm är inget sammanträffande. Geoffrey Saxs regi rör sig också bekvämt i Hideo Nakatas Ringulandskap. Färgskala och bildspråk påminner inte så lite om hans Dark Water, och slutscenerna för oundvikligen tanken till Takashi Miikes One Missed Call. Det är inget att skämmas för. Vardagsrealistiska industrilokaler, videoediteringsrum, badrumsblandare och lysrör har nu en gång för alla tagit över ödsliga skogar, yxor, fladdrande gardiner och levande ljus som kuslighetssymboler. Det hjälper också att Michael Keaton, som alltid har haft det där lyfta ansiktsuttrycket med ögonbrynen lite för högt upp och munnen på sniskan, konstant ser lite överraskad ut. Det ska man vara om ens fru ringer en med mobilen någon vecka efter sin död.
Precis som i de japanska filmerna dras karaktärerna i White Noise in i ett slags hämndcirkel bara genom att känna till vad andarna sysslar med. Det är ett effektivt upplägg om man vill skapa en känsla av akut fara, men i längden är det dramatiskt otillfredsställande. Jag ser gärna en moralisk konstruktion i skräckfilmer, hämnd eller saknad som drivkraft för det läskiga. Är förklaringen bara lättjefullt "illvilliga krafter" är det nästan nödvändigt att kompensera med något annat, brutalt våld och japanska småflickor till exempel. Tv-veteranen Saxs professionella regi, och tidvis nog så suggestiva bildspråk, lyckas inte dölja att manuset till syvende och sist är ganska tamt. Premiär 8 april
Skådespelare:
Regi:
