Waterboy

[I]Waterboy[/I] spelade första helgen den visades i USA in 40 miljoner dollar, och tjänade alltså på två dagar med råge in sin budget på, med hollywoodska mått mätt, blygsamma 23 miljoner dollar. Därmed var också Adam Sandlers lycka som ny guldgosse inom amerikanska underhållningsbranschen definitivt gjord. I hård konkurrens har han lyckats med den tvivelaktiga bragden att ge dumheten ett ansikte i Hollywood. 31-årige Bobby Boucher bor hemma hos sin överbeskyddande, alligatorätande mamma i Louisianas mest avlägsna träskmarker. Bobby är en. Ja, vad ska man kalla honom? Filmmakarna själva verkar inte ha en ledtråd, vilket gör att publiken ställs inför en nästan omöjlig uppgift. Bobby är helt enkelt det som stunden för tillfället kräver, och påminner mest om en quadrofren kameleont. Stammande och motsträvig eller insmickrande och falsk, dum och smart, ful och påfrestande, våldsam och snäll som ett lamm. Listan kan fortsätta i evinnerlighet. Hånad är han hur som helst genom nästan hela filmen, något man knappast kan förundras över. Waterboy börjar med att Bobby får sparken från sitt arbete som "vattentekniker" för ett collegelag i amerikansk fotboll. Han får snart ett nytt jobb; att förse fotbollslaget som har förlorat 41 matcher på raken med rent vatten. Av misstag upptäcker tränaren att Bobby tacklar som en gud och tar in honom i laget. Vad som sedan händer behövs ingen högre IQ för att räkna ut. En inte obetydlig skvätt [I]Forrest Gump[/I] har letat sig in bland vattendropparna, och Adam Sandler sjäv verkar ha sett [I]Rainman[/I] åtminstone en gång för mycket. Uppenbarligen - med tanke på filmens framgångar - finns dock något i den här historien som drar publik. Är det lyteskomiken, det närmst fascistoida porträttet av inavlade korkskallar i Louisiana, den milt uttryckt banala och förutsägbara intrigen? Möjligen kunde jag ha förstått uppmärksamheten om Bobby Boucher hade varit möjlig att tycka om, eller åtminstone att känna en smula sympati för. Men det är rent omöjligt. Han är irriterande som en myggsvärm om sommaren, och filmmakarnas inbilska begäran om att vi ska tro på Vickis (Fairuza Balk) kärlek till honom är absurd. Filmens enda ljusglimtar står alltid pålitliga Kathy Bates för, som är ett, ytterst oförtjänt, fynd i rollen som Bobbys mamma.