Den amerikanska ursprungsbefolkningen har historiskt utsatts för övergrepp. War Pony utspelar sig i reservatet Pine Ridge där den unga generationen tydligt bär med sig detta arv. Fattigdom, arbetslöshet och kriminalitet är en del av det dagliga livet. Vi får parallellt följa den unga pappan Bill (Jojo Bapteise Whiting) vars mål för dagen är att skaffa pengar för att kunna försörja sina söner och pojken Matho (LaDainian Crazy Thunder) som tillbringar dagarna med att begå småbrott.
Det finns en realism som man tar fasta på i War Pony. Slitna hus, milsvida ödsliga fält och människor i marginalen. Regissörerna Gina Gammel och Riley Keough, som även skrev manuset, har gjort en trovärdig film där flera skådespelare är amatörer med anknytning till Pine Ridge. Det finns alltid en risk att arbeta med amatörskådespelare och kanske inte att alla fullt ut behärskar konsten att agera. LaDainian Crazy Thunder är oavsett filmens tydligaste klart lysande stjärna.
I en intervju från filmfestivalen i Cannes berättade den tredje manusförfattaren Franklin Sioux Bob att han ville bort från den ensidiga bilden av ursprungsamerikanarna och ge en mer komplex bild. En god tanke men filmen har en del långa transportsträckor och jag tycker att Mathos historia är tillräcklig för att på egen hand kunna bära filmen. Kanske att denna ensidighet man ville bort ifrån ändå hade varit bra för att väcka viktiga frågor om skulden till ursprungsbefolkningen.
Filmen The Florida Project (2017) visade på att många amerikaner lever i ett ständigt utanförskap. En styrka med den filmen var att den lämnade oss frågande om barnet Monees fortsatta öde. I War Pony verkar det finnas en vilja att leda mot ett gott slut. Man borde låtit filmen följa samma mönster som i The Florida Project. För med all tydlighet lever människorna i War Pony verkligen i ett utanförskap. Och den historien bör berättas i sin helhet.
