Vad fan har hänt? Wall Street från 1987 är en av åttiotalets bästa filmer. På mindre än två timmar tar Oliver Stone strypgrepp på det årtiondets största begär: glömska och pengar. Han nålar upp samtiden på bioduken och låter tittaren skåda djupt ner i koksade pupiller tillhörande världens första brats.
Bud Fox (Charlie Sheen) spelade då en ung streber, en blåögd romantiker vars blod rusar i ådrorna. En ekonomins Holden Caulfield om man så vill, men i takt med det förfall Sheen nu har genomgått privat (han har av uppenbara skäl inte huvudrollen i tvåan) verkar regissörens grepp om samtiden mjukna: ingen coming of age-utveckling, ingen sexighet. Det existerar överhuvudtaget inga sexscener i tvåan. Skälet till detta verkar vara att tvåan, till skillnad från ettans såriga fader-son-relation, handlar om en sårig far-och-dotter-relation. Fadern (Michael Douglas) älskar sin dotter (Carey Mulligan) och därför kan hon inte gestaltas som hel kvinna? Jag tar jag mig för pannan. Really, 2010? Hora/madonna? Dottern har vidare tilldelats egenskaper som ärlig, antimaterialistisk och god. Hon driver en webbsida för grävande journalistisk som ska avslöjar världens orättvisor, utan profit. Och fadern är 100 procent ond. Men han är ändå behållningen, äntligen lite gnista.
Douglas spelar samma karaktär som han gjorde 1987, Gordon Gekko – det underbara fåniga namnet som fångar en hel sushiätande tidsanda. I ettan utgör de unga och de gamla Wall Street-männen ett slags konstant köttvägg som kvinnor avtecknar sig mot, likt ljusa toner som sedan försvinner. Så är också nya Wall Street. Men minnet som består är det av Douglas nöjda grin och tillhörande isterbuk.
