Victoria

Calle Wahlström 10:10 22 Oct 2015

En jämförelse av Alfred Hitchcocks Repet och Alejandro Gonzáles Iñárritus Birdman – båda tekniska bländverk avsedda att framstå som en enda lång tagning – kan tydligt illustrera den digitala teknikens inverkan på den långa tagningen. Den senare har helt enkelt bemedlats att skyla sina skarvar med en mer dynamisk teknisk finess. Och i andra fall, som med Aleksandr Sokurovs Den ryska arken, har digital teknik underlättat mastodonttagningar som utgör hela filmers faktiska längd.

Oavsett vilken kategori vi landar i har den långa tagningen blivit både mer tekniskt och publikt tillgänglig i och med digitalt filmfoto. När Nöjesguidens filmredaktör Sebastian Lindvall närmade sig ämnet i en spaning i FLM luftades möjligheten att det rör sig om någon slags ”kinematografisk kukmätning.” Det är en tanke som bubblar i bakhuvudet under många av Victorias 138 digitala minuter, alla förvaltade i en enda faktisk och ofta hissnande tagning som sträcker sig från svettiga källarklubbar, ut på Berlins gator, upp på dess hustak och tillbaks ner i en annan slags underjord.

Efter en solitär utekväll möter Victoria (Costa) vännerna Sonne (Lau), Boxer (Rogowski), Blinker (Yigit) och Fuß (Mauff). Victoria, som kommer från Madrid, känner ingen i Berlin och låter sig övertalas att följa med på efterfest. Men i takt med att gryningen gror framgår det att Boxer har en diger skuld att återgälda och den uppsluppna festnatten tar fatala vändningar.

Till en början fattar jag inte riktigt varför Victoria hänger på Sonne och gänget, de verkar liksom inte vara särskilt sköna, utan mest fulla och jobbiga. Men den långa tagningen blir till en formmässig fördel med egen kausal logik. Det som händer må vara oväntat eller framstå som krystat, men det måste hända. Att klippa till något annat hade helt enkelt varit ett stilbrott. Tagningen blir som en förtrollning: Victoria, Sonne och de andra kan helt enkelt inte bryta sig fria från bildramen för att fatta riktigare beslut. Det är på en gång klaustrofobiskt och hypnotiskt.

Kukmätning? Kanske det. Men bedriften att producera 138 så pass sammanhållna minuter, med så pass jämt skådespel i en enda tagning är ofrånkomligt imponerande – dessutom är allt tjusigt, ibland nästan magiskt tonsatt av Nils Frahm.

Men en formmässig begränsning är givetvis också just en begränsning. Återigen finns det ingenting att klippa till de gånger filmen dröjer för länge, de gånger filmen inte riktigt övertygar. Till synes improvisatorisk dödtid blir lika frustrerande som filmens mer nervkittlande sekvenser är storartade. Men allt som allt är Sebastian Schippers Victoria en imposant bedrift, som film i sin egen rätt och som fallisk hävdelse.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner