Venus Boys

Alla vet att män som klär ut sig som kvinnor kan vara dödssnygga, men det finns en fördom om att kvinnor som klär ut sig till män - drag kings - bara blir freaks. Det är en fördom som krossas rätt snabbt när man tittar på [I]Venus Boys[/I]. Det finns också en fördom om att personbeskrivande dokumentärer ofta är lite väl episodiska och alltid måste innehålla lyriska voice-overs medan objektet ser ut över naturlandskap med tankfull min. Den fördomen bekräftas däremot. Har man bara lite överseende med formen är [I]Venus Boys[/I] en kul upplevelse. Maninnorna är snygga, smarta och slängda i käften. En del av dem är lesbiska, andra inte; en del vill byta kön eller har bytt kön, andra lever socialt som män men är fullständigt nöjda med sina kvinnliga könsorgan. Dessutom får man träffa kvinnor som testar mansrollen för att utforska samhällets maktstrukturer och sin egen kvinnliga identitet. Det är naturligtvis möjligt att se [I]Venus Boys[/I] som en freak-show, men det är i så fall i förhållande till tittarens egna värderingar och omgivning, inte filmarens. Gabriel Uhr har haft tillräckligt med förtroende för sina intervjuobjekts trovärdighet och integritet för att inte göra en hjärtvärmande historia. Den hjärtvärmande historien är homodokumentärens pest, som reducerar och omyndigförklarar de utstötta och döende till gråtande hundvalpar på den politiska korrekthetens gratulationskort. Lite "Kolla! Starka kvinnor!"-varning är det naturligtvis på [I]Venus Boys[/I]. Det blir det när man visar starka kvinnor på film. Det balanseras av att kvinnorna får sin styrka genom att våga vara män. En och annan biologistisk feminist kommer att smälla av. Det är ju kul i sig. Dessutom utspelar den sig i ett filmiskt New York av den gamla skolan. Du kan se [I]Venus Boys[/I] för att du är intresserad av ämnet, eller för att bevisa att du inte känner dig hotad av det. Du kommer att gilla den i vilket fall som helst. Den är nu helt enkelt en av de där filmerna som man blir bättre av att ha tänkt på.