Med sin nya bok Just don’t vill journalisten och författaren Johan Anderberg lära Avanza-krigarna att sätta sig ner på en sten och tänka.
Tänk om du kunde lösa alla dina problem genom att bara skita i att ta tag i dem? Att sopa smutsen under mattan och hoppas på att det ska försvinna av sig självt? Säg den som inte har försökt. Att gå emot vad föräldrar, lärare och KBT-terapeuter har lärt dig kan kännas som att rycka ur det interna modemet, och vi har fått det inpräntat i oss att om vi inte agerar kommer heller inget hända. Men mycket visar på att det inte alltid tjänar till att ta tjuren vid hornen vid första bästa tillfälle.
På detta ämne har journalisten och författaren Johan Anderberg skrivit Just don’t: Om konsten att låta bli – en bok som kan sägas befinna sig i gränslandet mellan samhällsvetenskap, historielektion och inspirationslektyr för Silicon valley-entusiaster. I Just don’t får vi nämligen lära oss hur den finansiella eliten i USA har kunnat bli så framgångsrika, hur romarna besegrade Hannibal och hans elefanter och varför Steve Jobs kunde sätta en Iphone i var persons handflata. Den gemensamma nämnaren? De hade vett nog att ha lite is i magen.
Det de alla hade förstått utgör bokens huvudtes, en tanke som är lika radikal som enkel: Det är oftast bättre att inte agera. Det är också en tes som Johan Anderberg driver hårt när vi ses.
– Jag har tänkt ganska länge att jag tycker att det är konstigt att vi uppvärderar det här med att göra saker hela tiden. Och att vi har så himla svårt att bara skita i att ändra grejer.
Studier har visat att människor hellre chockar sig själva med en elstöt än att sitta tyst i ett rum i femton minuter. Vi är helt enkelt hard wired att vara i rörelse, och tar hellre fel beslut än att tappa känslan av kontroll. Som reporter för Wall street journal har Johan Anderberg bevakat aktiemarknaden och bevittnat denna tendens på nära håll. Medan Svensson sitter och köper och säljer med sina surt förvärvade Avanza-aktier har flera av finansvärldens rikaste satt i system att handla så lite som möjligt, och kan därför utnyttja de mer känslostyrda aktieägarnas nycker.
– Boken har kommit att handla mycket om ekonomi eftersom det finns mycket data att hämta därifrån. Inom finansbranschen vet alla om att man inte ska agera snabbt, och lever på att vanliga människor med Avanza-konton inte vet om det. Det är som en öppen hemlighet.
Ja, men vad är den här hemligheten? Det är ju inte att göra ingenting?
– Nej, precis. Men i nästan alla fall är det bäst att göra ingenting.
Jag tänker att det handlar om att vara vaksam inför sina impulser?
– Buddhister har ju alltid vetat detta, men jag ville skriva boken till oss i detta industrialiserade och materialistiska samhälle. Man kan säga att jag har använt mig av kapitalismens språk för att förklara varför man bara ska sätta sig på en sten och tänka.
Själv har jag oftast känslan av att jag borde ha gjort mer.
– Ja, men jag kände också att jag behövde prestera mycket mer när jag var yngre. Det är bra att ta hand om de basala behoven, laga mat, träna och allt det där. Men det är mindre bra att konsumera tanklöst, byta jobb eller partner bara för sakens skull, ta upp din telefon hela tiden och allt annat som många människor nästan tvångsmässigt sysslar med.
Jag kände en viss ironi kring att du som journalist skrev denna bok. Det är inte precis ett skrå som är känt för att ha is i magen.
– Men det kommer väl från att ha varit i branschen länge, att jag fattar hur folk är. Medierna är ju värst av alla på att piska upp olika stämningar och olika former av panik, och jag tycker att väldigt få saker har varit berättigade. Kanske allt med Ryssland och Ukraina då… Får jag ta en snus av dig?
Absolut.
– Tack, de här är de godaste.
Om man följer din idé så är det bästa sättet att sluta snusa kanske bara att skita i att ta en snus?
– Ja, eller så skiter du i att sluta. Det är ju ett väldigt litet pris man betalar för att snusa. Det finns nästan inga hälsosnackdelar. Det är lite dyrt kanske, men det är inte så farligt.
Jag känner mig fortfarande frågande kring bokens grundtes, att inte agera. Jag tänker att varje val man gör också kan ses som en handling?
– I vissa fall är det ett starkare val, eftersom du har en vana att göra någonting hela tiden och måste motstå impulsen. Det är ju vårt aktiva handlande som har skapat den här världen vi har idag. Men du ska inte känna att du också måste handla. Du är inte en sämre människa för att du inte gör det. Det är också helt okej att bara njuta av allting som alla andra har skapat.
Har du hört talas om Bai Lan?
– Nej, det känner jag inte till.
Det var en rörelse i Kina som i protest mot alla ökade krav på att prestera valde att lägga sig ner och göra ingenting. Namnet betyder ungefär ”ruttna bort”. Jag lät mig inspireras av dem en sommar och bestämde mig för att göra ”ingenting” – och se om saker dök upp även om jag inte jagade dem. Det gick sådär, och jag gav upp det rätt snabbt.
– Jo, men man kan tänka så här, att det man ska göra är det som har funkat för oss de senaste tusen åren. Vi behöver vara aktiva och umgås med våra vänner, och har vi som människor mått bra av det i alla år så vet vi ju att det är bra för oss. Det låter inte så bra att ruttna heller. Använder du inte kroppen så kommer den ju att förtvina.
Det känns som ett genomgående tema i boken, fast i ett större perspektiv. ”Vi måste ta tag i det här, annars förfaller det”.
– Ja, men det finns mycket man kan göra utan att göra något nytt. Alla kommunpolitiker vill bygga nya badhus, men sedan låter de bara de gamla badhusen förfalla. För det är inte lika coolt att fixa saker som redan finns.
Det är få ställen där denna handlingsmani syns så tydligt som inom politiken. Just don’t inleds i nutid, och Donald Trump har nyligen skrivits in som president. Framför honom ligger en hög med papper – dokument som ska signeras. Efter tio dagar på jobbet har han nästan slagit rekord i signerade presidentordrar. Johan Anderberg skriver i boken att det var just denna handlingskraft som väljarna hade röstat för. Men han håller inte med om min tes om att demokraterna skulle ha varit för passiva.
– Tvärtom. När Biden valdes gillade ingen honom egentligen, och han såg sig själv som en vaktmästare som bara skulle sitta i fyra år för att landet skulle få stabilitet. Men sedan fick han storhetsvansinne och tryckte ut två miljarder dollar i stimulanspaket. Han trodde att han var den nya Roosevelt. Demokraterna hade också helt sjuka åtgärder mot covid och stängde ner skolor i två år. Jag är ganska säker på att de flesta tycker att demokraterna har varit väl handlingskraftiga. Men nu gör ju Trump samma sak. Det var ingen som röstade på honom för att han skulle starta ett handelskrig.
Jag kom att tänka på NATO-debatten när jag läste boken, att det gick från en ganska ljummen inställning till kapplöpning om hur snabbt vi kunde gå med.
– Det var ju en katastrof att det blev en sådan panikåtgärd. Vi tvingades förnedras av en turkisk diktator i ett år. Nu gick det ju okej ändå, men vi hade lika gärna kunnat sitta och fjäska idag. Jag tror inte att man hade behövt ha så bråttom egentligen.
Efter att ha synat drogpolitik i Cannabusiness och Sveriges coronastrategi i Flocken verkar Johan Anderberg ha hittat sig själv i rollen som zen-mästare.
– Det här är som mitt manifest. Det är min berättelse om hur världen också har sett ut. Man kan väl säga så här: det saknas inte historier om handlingskraftiga huvudpersoner – kolla bara alla sommarprat som någonsin gjorts. Men det är farligt, för vi har ju själva skapat detta sätt att berätta historier på.
Pandemin och dess hantering i Sverige tas även upp i Just don’t, och kan ses som ett typexempel på hur det kan vara bättre att sitta lugnt i båten, och framför allt vikten av att inte förändra saker i onödan. Det är en devis som går som en röd tråd i allt från hans tankar om den nya skolreformen till att få bukt med gängkriminaliteten. Som journalist verkar han inte ens orolig över sin egen bransch.
– Egentligen tror jag att det största hotet kommer från datadrivna mellanchefer. Under mina 20 år som journalist så är det så många förändringar som varit helt onödiga, och det är för att så fort det kommer in en ny chef så vill de ändra någonting. Men kolla på New York Times, de var i kris länge, men så fortsatte de bara att göra bra journalistik. Sedan kom någon it-kille på hur man tog betalt och fixade digitala prenumerationer, och så var allt som vanligt igen.
Hur är du själv när det kommer till att ta förhastade beslut?
– Jag är väl som de flesta egentligen, varken bättre eller sämre än någon annan på det. Men jag köpte en sommarstuga för fyra-fem år sedan, och då är det ju så att alla som kommer och hälsar på har en massa åsikter om vad som borde byggas ut och vad som ska göras. En kompis till mig sa att jag borde såga ner fyra björkar jag hade på tomten så att jag kunde få havsutsikt. Jag lyssnade på det och tog ner de här björkarna, och det ångrar jag innerligt. Det kändes så fel att hugga ner fyra träd.
Bara för utsiktens skull?
– Ja, det kändes riktigt svinigt. Sedan blev det liksom inte så stor skillnad. Det är lika fint att titta på björkarna, och nu ser jag det där misstaget hela tiden och måste leva med det.
Det är lite som att alla måste renovera sina kök hela tiden. Jag frågar mig ofta varför.
– En kompis och hans fru har ett landställe som hennes föräldrar köpte på 60-talet. När vi var där för något år sedan var det en massa foton överallt. Jag frågade om det var hennes mamma på bilden, men det var tydligen bilder på de gamla ägarna innan hennes föräldrar köpte det som hade stått kvar hela tiden.
Då har man rätt inställning.
Läs även: Liv Strömquist: "Tänk om det är du som är ett rövhål?"
