Gift innan första ögonkastet

Kan GVFÖ-experterna känna igen äkta kärlek mitt framför nosen? Jag och min kille infiltrerade castingen.

Få saker gör mig mer lycklig än att titta på människor som dejtar på tv. Det skulle i så fall vara labradoren utanför Ica Aptiten och fransk bondost. När det gäller dejtingprogram ser jag mig själv som en allätare. Mitt enda egentliga krav är att deltagarna känns hyfsat vanliga. Jag orkar inte Ex on the beach och sådant. Främst för att de alltid pratar östgötska. Jag fick nog av östgötar som duperar varann under min uppväxt i Norrköping. Anspråket ska kännas genuint, människorna ska vara så vanliga att de är svåra att hålla isär. Som med allt jag älskar blir jag snabbt investerad. Jag vet exempelvis hur en ”sheagle” ser ut – resultatet av att korsa en beagle och en australian sheperd och jag har läst samtliga böcker om nära döden-upplevelser Norrköpings Stadsbibliotek har att erbjuda (ett sommarlov i nian). När mitt strålkastarljus riktades mot SVT:s Gift vid första ögonkastet var det inte halvhjärtat. Tacoparet, pajparet och carbonaraparet är levande bevis på att kärlek på tv kan vara mer än bara underhållning. Men hur går det egentligen till när paren tussas ihop? Jag sökte svar internet inte kunde ge, och kontaktade därför programmets castingteam. Kunde jag få provköra ansökningsprocessen? Svaret blev ja – om ytterligare en från redaktionen också sökte. Det var då det slog mig. Det ultimata kärleksexperimentet. Skulle två relationsexperter märka om den andra sökanden råkade vara min pojkvän?

Cirka 2 000 personer söker till Gift vid första ögonkastet varje år. Ungefär 200 går vidare till en första intervju med Pontus Olgrim och Solin Bakircian, programmets castingansvariga. Serien är inne på sin tolfte säsong. För den oinvigde är upplägget följande: två främlingar paras ihop av ett expertteam av psykologer, terapeuter och en sexolog. Första gången de möts är vid vigseln. Gift vid första ögonkastet är raka motsatsen till de flesta andra dejtingprogram, man rivstartar med bröllop och jobbar sig bakåt. En satsning som kräver ett gediget förarbete.

Jag svarar att vår fotograf Simon blir vår andra sökande. Jag säger inte att Simon är min pojkvän, men eftersom han frilansar med foto känns det inte helt och hållet som en lögn. Vår resa börjar med en intresseanmälan och ett formulär på nätet där vi får svara på frågor om oss själva. För att det ska bli så verkligt som möjligt svarar vi på frågorna var för sig och utgår från sist vi var singlar. Vanligtvis görs den första intervjun digitalt, men för att spara tid välkomnas vi direkt till kontoret i Stockholm.
– Syftet med den första intervjun är mest att se om du är matchningsbar i vårt format. Alla är självklart matchningsbara men vi utgår från en slags normkurva som gäller just för det här programmet. Den bedömningen gör vi rätt snabbt och annars lägger vi din profil åt sidan, säger Pontus när vi möts. 

Att någon sorteras bort tidigt kan exempelvis bero på att personen har ett väldigt snävt attraktionsspann – alltså väldigt specifika krav på hur en partner ska se ut. Även det som kallas för “pusselbitstänkande” kring relationer, att se relationen som den sista biten som ska passas in i ett annars ”perfekt” liv, kan ställa till problem. En så specifik mall är i princip omöjlig att matcha, förklarar Pontus.
– En av våra experter brukar säga att de sökande måste förstå att relationen är själva pusslet, säger han.

Vi blir visade till ett inglasat konferensrum. Solin och Pontus sätter sig på ena sidan av det stora, ovala bordet och jag slår mig ner mittemot. När jag lyfter blicken ser jag en kamera på ett stativ.
– Vi tänkte filma, så att det känns så verklighetstroget som möjligt, säger Pontus.

Trots att mitt och Simons skådespel hittills gått klanderfritt är jag nervös att Solin och Pontus ska lista ut att vi är ett par, om de inte redan har gjort det. De jobbar ändå med relationer på heltid. Kanske kan de lukta sig fram till ett samboskap? Min oro omdirigeras nästan omedelbart. Pontus har nämligen skjutit fram en bunt med laminerade A4-ark med bilder på män. Vi ska tydligen analysera min killsmak. 
– Det är för att se dina preferenser och öppenhet kring utseende, förklarar han.

Han förklarar att jag ska utgå från att killarna på bilderna i övrigt är en bra match och att de har de egenskaper jag söker. Det viktiga är att jag svarar ärligt. Ett enkelt ja eller nej räcker, men jag får motivera om jag vill. Att ranka utseende framför människor man inte känner är mer pinsamt än vad man kan tro. I ett genomskinligt försök att undvika att kommentera opåverkbara attribut som hårfäste, ansiktsform och ögonfärg, fastnar jag istället för detaljer som deras val av huvudbonad (“Jag kan nog inte dejta en kille i basker”). En kille avfärdar jag för att han ser ut att festa för mycket – han har på sig en orange scarf som påminner om den där Jägermeister-varianten folk hade 2013. En annan åker på grund av sitt platinablonda hår. En tredje ser bisarrt vältränad ut. Det kan inte inte vara AI. 
– Är det gym-looken som är för mycket? frågar Pontus neutralt. 

”Jag tror det” svarar jag fast jag vet. Jag ger 4 av 12 killar grönt ljus och vågar inte fråga var det placerar mig på snävhetsskalan. Nästa moment är att bedöma män i bar överkropp. Den här gången är bilderna beskurna så att man inte ser ansiktena, vilket gör att ett nej känns mindre brutalt. Vid det här laget har jag blivit ännu mer övertygad om att killarna är AI-genererade. Simon smattrar med kameran i bakgrunden. Det här är verkligen en helt annan sorts dejt.

Finns det några generella framgångsfaktorer för att hitta kärleken i det här programmet?
Pontus: Nyfikenhet. Att våga utmana sig själv och sina gamla mönster, och inte vara för låst på hur man vill att saker ska vara.
Solin: Öppenhet för attraktion. Vi pratar mycket om huruvida man tror att attraktion kan växa fram. Det är svårt om man har en väldigt fast bild av hur någon ska se ut eller vara.
Pontus: Relationsvana är också en viktig faktor. Att man har en viss förståelse för hur en relation fungerar. Och förmågan att se sig själv utifrån, att kunna reflektera över sin egen del i saker och ting. Vi kan till exempel fråga om du i efterhand tror att du hade kunnat göra något annorlunda för att tidigare relationer inte skulle ta slut.

Ni söker alltså personer med god självinsikt? 
Pontus: I den mån det är möjligt. Öppenhet är också en framgångsfaktor och något vi uppmuntrar under intervjuprocessen. Vi matchar ju på den informationen vi får, och om den informationen är felaktig eller bristfällig blir matchningen i slutändan fel.

Så det finns ingen tanke att exempelvis mer rigida individer kan vara roligare i tv, än de med god självinsikt?
Pontus: Matchen går alltid först. Programmet bygger på att folk vill jobba för att relationen ska fungera. Du kan vara en jätteintressant person, men om du går in i programmet och ganska snabbt bestämmer dig för att relationen inte var något för dig, har vi ingenting kvar att filma. Sedan kan man alltid fundera på igenkänning – eftersom vi gör ett relationsprogram. Om det står mellan två matchningar och den ena har en intressant problematik som många kan känna igen sig i, kan det finnas ett värde i att välja den. Men matchen går alltid först. Intentionen från produktionen är fyra ja.

Hur svårt är det egentligen att få till fyra ja?
Pontus: Otroligt svårt. Vi jobbar i princip på samma sätt som en matchmakingbyrå – det är ingen större skillnad i vår metod. Vi gör samma grundliga genomgång av deltagarna. Den stora skillnaden är att du där kanske har tio chanser att hitta rätt. Vi har en.

Hur är det egentligen med våra väldigt specifika önskemål på en partner?
Pontus: Ibland får vi in A4-ark fulla med kravlistor och deal breakers.
Solin: Vi har hört allt. Och lite till. 
Pontus: Vissa berättar allt, andra knappt någonting. 
Solin: Men vi vill verkligen också veta allt. Det är läskigare om vi inte vet. 
Pontus: En sak som nästan alla tjejer säger – och tror att de är helt unika i – är att han måste vara längre. Jag kan säga såhär: vi vet redan det. 

Det finns ju en del matchningar som inte fallit särskilt väl ut genom åren. Ett par sov till exempel med en kuddmur mellan sig första natten. Hur undviker ni de värsta felmatchningarna?
Pontus: Exemplet du nämner hände innan vi började arbeta med programmet. Säsongen därpå tog jag över och gjorde om hela castingprocessen. Men kortfattat finns det parametrar vi nästan alltid utgår ifrån, för att öka chansen att det ska gå bra. Rent generellt – och sett ur ett straight perspektiv – behöver mannen oftast vara längre, några år äldre, och ha minst samma utbildningsnivå som kvinnan. Det är ett mönster vi ser.

Annars blir det trubbel i paradiset?
Pontus: Det finns förstås undantag om man kikar på individnivå, men om man ser sig runt i samhället ser det ut så även där. Vi är mer klyschiga och styrda av gamla programmeringar än vi tror.

Ansökningsintervjun fortsätter. Kameran blinkar rött. Pontus och Solin har fått en tydlig bild av de ytliga delarna av min killsmak (inga huvudbonader, inga muskler, ofärgat hår) och det är dags att gå på djupet. Jag får svara på frågor om tidigare relationer – hur länge de varade, om jag bott ihop med någon eller varit förlovad. Vem som gjort slut, varför det tog slut och hur mina ex skulle beskriva mig om de fick frågan. Vi går vidare till anknytning och huruvida jag ser mig själv som trygg, undvikande eller ambivalent (undvikande) och vad jag brukar dras till? (undvikande). Sedan pratar vi om fysisk närhet. Pontus förklarar att det i vanliga fall finns en lång och uttömmande del om sex och intimitet, men att jag i den här förkortade versionen ”slipper ”den. Jag slipper däremot inte svara på huruvida jag upplever mig som fysisk i relationer (ju mindre personen vill röra vid mig, desto mer kan jag tänka mig att röra vid den) och om jag brukar dejta länge eller bli ihop rätt direkt (har aldrig hänt). Jag får också fundera på vilka egenskaper jag tror att jag behöver hos en partner (emotionellt tillgänglig) och vad jag brukar dras till (emotionellt otillgänglig).
– Låt säga att vi har hittat en bra match för dig. För oss handlar det då främst om hur villig du är att utmana det här mönstret. Det är det som avgör hur det kommer att gå, säger Pontus.

Vad finns det för utmaningar utöver att man ska klicka med sin äkta hälft och utmana sina dåliga vanor? 
Pontus: Du reagerade själv när du såg kameran här inne. Under programmet filmas du hela tiden, tillsammans med en person du aldrig har träffat – och med vetskapen om att 1,3 miljoner personer kommer titta. Under den pressen förstärks allt. Då är det lätt hänt att man halkar tillbaka i gamla mönster oavsett hur god intentionen var. Är du ängslig, kommer du bli väldigt ängslig. Har du en tendens till ångest, är risken stor att du får ännu mer ångest.

Om det fanns flera möjliga matchningar för en person – och den ni valde inte fungerade – är ni bussiga och kopplar ihop de som inte fick chansen?
Pontus: Det är många som hör av sig till oss efteråt och frågar om det. Särskilt de som vet att de kommit långt i processen och att det fanns en potentiell match. Men vår policy är att inte koppla ihop personer i efterhand. Det kan finnas skäl till att experterna inte gick vidare med just den kombon. Det kanske finns saker i deras dynamik som kan gå fel eller bli dåligt. Vi vill inte stå för att ha matchat ihop några om det sedan går åt skogen. 

Finns det en risk att man slutar lita på sin egen magkänsla när man vet att experter har matchat ihop en med en person?
Pontus: Jag tycker snarare det är tvärtom. Många får ofta ändå en ifrågasättande känsla av “Stämmer verkligen det här?” när det väl gäller. 
Solin: Jag håller med.
Pontus: Vi önskar mest att kandidaterna skulle tillåta sig själva att åka med. Är det rätt så kommer det att kännas rätt så småningom och är det fel så kommer det också att kännas fel så småningom. Man måste inte bestämma sig de första tre dagarna – det är därför vi har fem veckor. Åk med, ha kul och våga stanna kvar med nyfikenhet. 

Vad erbjuder ni för stöd och guidning under programmets gång?
Pontus: Experterna finns med som stöd hela vägen och har regelbundna samtal med deltagarna för att utvärdera hur det går och erbjuda coachning. De är nog mer närvarande än vad som syns i programmet. Deltagarna kan också prata med vem som helst i produktionen, det är vanligt att de snabbt blir kompisar med fotografen som följer dem genom inspelningen. Hur mycket stöd varje person vill ha varierar.
Solin: De har telefonnummer till oss i produktionen och det finns även en deltagaransvarig som är med och stöttar och peppar under vägens gång – utan att påverka utfallet på något sätt.

Skulle ni själva kunna tänka er att ställa upp i programmet?
Solin: Jag hade gjort det alla dagar i veckan. Speciellt nu när jag vet hur processen fungerar och att vi drivs så otroligt mycket av etik och moral. Det finns ingenting att förlora och går det inte hela vägen har man ändå lärt sig mycket.
Pontus: Det är nog det enda programmet jag skulle kunna tänka mig att vara med i. Just för att jag känner till processen och vet att allting görs med ärligt uppsåt. Det finns inget cyniskt tänk om att ”nu ska vi göra bra tv”.

Hur är det med äktenskapsförord?
Pontus: Allt sker med äktenskapsförord. Det hade inte varit så lyckat med en sol och vårar-skandal i Gift vid första ögonkastet.. 
Solin: Vi hjälper även till med skilsmässa, ifall relationen inte fungerar. Vi fångar upp våra deltagare och tar hand om dem. Alla i produktionen bryr sig om dem och vill alla väl.
Pontus: Deltagarna får dessutom möjlighet att se det klippta materialet och komma med synpunkter. Produktionen har final cut, men det är viktigt att de känner igen sig själva och upplever det som rättvist avbildat. Vi värderar deras åsikter högt och försöker alltid ta hänsyn till önskningar. De ska kunna stå för det som visas  och leva med sig själva.

Strålkastarljuset riktas tillbaka mot mig. Pontus lutar sig bakåt och plockar upp en bunt papper från bordet och bläddrar i tystnad. Bladen är fulla av färgmarkeringar från överstrykningspennor. Han lägger slutligen ner pappren med ett tryck som markerar att vi står för finalen av min nedbantade ansökan till Gift vid första ögonkastet. Det har blivit dags för matchen.

Vi har blivit matchade utifrån en modell där olika faktorer bedöms på en skala från 1 till 10. Det som bedömts är bland annat ömsesidig livsintention, värderingar, framtidsplaner, personlighet och intellektuell- och emotionell kompatibilitet. Jag får veta att jag och min match fått full pott – 10 av 10 – när det gäller livsintention. Vi båda söker en långsiktig relation och är öppna för att gifta oss (det var visserligen ett krav för att söka). Det känns ändå hoppfullt.
– Utifrån det vi vet nu matchar ni också bra på det intellektuella och emotionella planet. Ni kan mötas både i samtal och känslor, säger Pontus.

Han tillägger att det finns en viss skillnad i vår utbildningsnivå, men att det inte är ”katastrofalt”. Vi fungerar båda bra i sociala sammanhang – min match är något mer bekväm i extroverta grupper – och är kompatibla i värderingar och politiska åsikter. Baserat på den information Solin och Pontus har fått landar matchningen på 8,8 av 10. Jag ber en stilla bön att det är min pojkvän. Vedergällningen är nästan omedelbar.
– Det är faktiskt Simon, utbrister Pontus och pekar glatt mot min kille som sitter en bit bort med kameran i knät.
– Vi föreslår att ni går ner till bryggeriet när vi är klara och tar en öl eller kaffe, säger Solin och skrattar.

Jag blir så lättad att jag glömmer bort att jag och Simon inte känner varandra och fäller reflexmässigt en retsam kommentar om Simons sociala färdigheter. Men ingen märker något, för stämningen är så glad och mysig. Istället konstaterar vi att det inte var särskilt förvånande att våra profiler matchade så bra.
– Ni har väldigt mycket gemensamt. Två kulturella personer som håller på med musik eller foto. Det är först när man börjar skrapa lite på ytan som skillnader – eller potentiella problem – kan dyka upp. Men det är en stor fördel om man rör sig i samma sfär, säger Pontus.

Går det att säga något generellt om vilken typ av person eller relation jag borde leta efter?
Pontus: Du måste sannolikt hitta en urban person som är ett par år äldre. En kille som också rör sig i någon form av kultursväng. Det är nog viktigt att personen också har en viss nivå av framgång och ambition. 
Solin: Och ett driv. 
Pontus: Du har nämnt att du har adhd och är en känslostyrd person så det får med fördel vara en person som kan kompensera eller balansera dig. En person som är lugn och trygg.
Solin: Någon med en kamera som har lite längre hår till exempel..

Apropå psyke, skulle ni säga att jag har för mycket ångest för att dejta i tv? 
Pontus: Du hade absolut klarat första gallringen. Vi frågar om psykisk ohälsa tidigt med syftet att kunna ge rätt stöd. Så länge vi vet om det är det oftast inga problem. Du ser ju – vi har ju redan lyckats sätta en toppmatch!

Finns det en risk att en sökande undviker att nämna psykisk ohälsa – eller att man inte gillar platinablonda killar – i hopp om att öka sina chanser att bli vald?
Pontus: Vår största rädsla är att personer ska agera som du säger och att vi inte upptäcker det. Det innebär fem mycket jobbigare veckor än om du varit transparent. Vi söker inte efter perfekta personer. Vi letar inte ens efter personerna – vi letar efter matchen. 
Solin: Det är bara positivt om någon berättar att de har lätt att få ångest. Ju ärligare man är, desto bättre kan vi hjälpa till. Vi behöver den informationen tidigt i processen – helst inte när man redan är i en relation och blir filmad. 

Okej, då det är nog dags att jag biktar mig. Jag har varit oärlig. Vi har varit oärliga. Jag och Simon är ihop. 
Solin: Ni ÄR ihop??

Här tror jag ett tag att vi ska bli utkastade. Men det blir vi inte. Solin och Pontus skrattar och jag andas ut. Det där med att fem veckor blir mycket jobbigare om man inte är ärlig stämmer. Två timmar har varit tillräckligt.
– Vad sjukt om ni hade kommit hit och vi hade gett er typ 3 av 10. Nu känner man sig ju väldigt lättad att det gick åt andra hållet så att säga, säger Pontus och lägger till:
– Men då är ni ju bevisligen en bra match!

Det var en träffsäker analys! Händer det någonsin att par som får full pott inte fungerar alls?
Pontus: Det är väldigt sällsynt att någon får full pott. Det vore ett mirakel.
Simon: De som går vidare och faktiskt gifter sig, var på skalan brukar de hamna?
Pontus: Där ni ligger ungefär, mellan 8 och 9. Den här delen av ansökan har främst handlat om er som individer. Om ni är rimliga liksom. Så tyvärr – ingen av er gick vidare! Haha. 

Anser ni er vara lite extra bra på att matcha folk även i ert privatliv? Det känns som att det är standard att tycka att man är världens bästa wingman till sina kompisar.
Solin: Haha, ja, men det skulle jag ändå säga. 
Pontus: Man har en mycket bättre hit-rate eftersom man vet vad som fungerar på ett generellt plan.
Solin: Vi sitter med i många möten med experterna och hör hur de resonerar. Man lär sig otroligt mycket – även om sig själv. Jag har fått flera av mina vänner att gå på dejt med varandra.

Varför är det egentligen så himla kul att para ihop folk? 
Pontus: Jag tror att det är så enkelt som att vi som art är helt beroende av relationer. Det gör att vi också blir fruktansvärt intresserade av dem. Jag tror det är därför det finns oändligt med varianter på kärleksreality. Även i fiktiva serier eller filmer – det handlar alltid om relationer. En heistfilm handlar om relationer. Wallander handlar också om relationer. Allt handlar om relationer. 
Solin: Du satte huvudet på spiken. När det, i brist på finare ord, finns så mycket skit i världen, så är kärlek alltid något vackert. Och det är så himla roligt när det faktiskt går bra. Vi har ju flera deltagare som fått barn. Det är så fint att känna att vi har bidragit till att folk har hittat varandra. Jag är så otroligt kär i kärleken.

Jobbet är gjort och vi rundar av. Jag fick en match – som tur var min egen kille. Castingteamet kunde inte gissa att vi var ett par – men de kunde avgöra att vi passade ihop. Vilket ju egentligen var deras enda uppgift. Vi lämnar de urdruckna kaffekopparna i pentryt och går mot utgången när jag plötsligt kommer att tänka på en sista, väldigt viktig sak. Jag vänder mig om och ropar till Solin och Pontus:
– Ni raderar väl våra ansökningar nu?

Läs även: Jag testade att leva på Huel i en månad och Nanna Olasdotter Hallberg portad från kyrkan efter debutromanen