Hade det inte varit för huvudpersonernas höga ålder och åtföljande krämpor hade Våga älska varit en pojke-möter-flicka-historia likt vilken som helst. Istället får vi möta den åldrade Lilly (Ghita Nørby) vars make sedan 50 år (Jens Brenaa) befinner sig i ett vegetativt tillstånd efter en serie hjärnblödningar. Lilly känner sig ensam då hon är så mycket piggare än de andra på ålderdomshemmet där de bor. Hon kan ju reda sig själv. Det vill i alla fall hon mena.
Men så en dag anländer Erik (Sven Wollter), en Parkinsonsjuk ungkarl som tycks ta boendets regler med en nypa salt. Varför inte sno åt sig en dejlig Tuborg från köket på småtimmarna, smyga upp på taket för att njuta av solnedgången eller försöka liva upp bingohallens monotoni med kravatt och rödpang? Lilly faller givetvis pladask för den rosslande charmören, och som sig bör i en tant-möter-farbror-historia är det inte utan sneda blickar från familj och övrig omgivning.
Filmens lite sliskigt självhjälpsklingande svenska titel vill givetvis påvisa att livet inte är över vid 70, 80 eller ens 90. Men än viktigare i sammanhanget är kanske att våga göra film om just detta, om människor som passerat filmfabrikernas bäst före datum. Och med det har man lyckats ganska väl. Samtidigt känns det lite tillrättalagt duktigt, lite som en skolfilm där den ofta handhållna, gryniga videokameran ger filmen ett skimmer av oförarglig men urvattnad light-dogma.
Mer iögonfallande är då Nørby som trots filmfloskler som att alla gamla människor pratar med sig själva – gör de verkligen det? – inte röjer så mycket som en falsk gest eller min. Hon är en tour de force till vem Wollter mest agerar ampelt bollplank. Men så handlar ju filmen främst om Lilly. Och det är hennes förtjänst att Våga älska engagerar trots att den mår bäst utan jämförelser med innehållsmässigt och visuellt mer drabbande pensionärsdramer som Michael Hanekes mästerliga Amour.
