Juveleraren Howard (Adam Sandler) håller på att drunkna i skulder. Hans lösning är att köpa en etiopisk diamant som han sen ska kränga vidare för att kravla sig ur sin miserabla situation. Men runt varje hörn, bokstavligen, stampar den ena efter den andra otåligt och ska ha sina pengar. Nu. De har definitivt inte tid att vänta på vad som kanske händer i framtiden.
Howards, manisk och okontrollerbar, sätt att hantera situationen, eller till och med bemästra den, är att betta på basket. Galna spel. Fullkomligt vansinniga spel. Det är så han går till väga och det är så han visar sitt värde. Adam Sandler har aldrig varit bättre, inte ens i Punch-Drunk Love.
Safdiebrödernas filmer kännetecknas av en koksad sinnesstämning där nuet är det enda som finns. De upplevs i realtid, om det är så missbrukare på jakt efter nästa sil (Heaven Knows What) eller en amoralisk lurendrejare som gör vad som helst för att hans bror ska få en dräglig tillvaro (Good Time). Inom en tight tidsram eskalerar filmerna taktfast tills dess att de briserar. Uncut Gems får de tidigare filmerna att kännas sävliga i jämförelse.
Filmen är en maximalistisk helvetesresa genom en spelmissbrukares ögon, så uppslukad av sitt eget beroende att hans mänsklighet är tynande. Han är odräglig, men tillåts vara så patetisk att han väcker min sympati. Filmen arbetar på högvarv från första sekund och alla ens sinnen blir översköljda av intryck. Dundrande musik, överlappande dialog som snabbt övergår till vansinnig kakafoni och ett ruffigt foto som för tankarna till sjuttiotalet. Det är en fysisk upplevelse som får pulsen att dunka i ögonvitorna.
Hela Safdies filmografi har en Scorsesevibb med sina självdestruktiva män och New Yorks hektiska gatuliv som spelplan. Det är dock förminskande att dra för stora växlar på den liknelsen. De har någonting eget i sin galna intensitet, som är svår att jämföra med någon annan. Uncut Gems tar bröderna till nya oanade höjder och jag kan omöjligt vara mer taggad på vad de ska hitta på härnäst. Förhoppningsvis ännu ett mästerverk.
