För 20 år sedan spelade Robin Williams flamsigt infantil utomjording i fåniga TV-serien Mork & Mindy, samtidigt gjorde Billy Crystal den rappkäftade, buktalande bögen i första såpa-parodin Lödder. Historiken är talande. Där Williams fortfarande är överdrifternas mästare är Crystal mer den talade komikens företrädare. Visst har han setts i ett otal mindre begåvade komedier men flopparna har nästan aldrig kunnat läggas på Crystals skuldkonto. Även i de mest hopplösa fall kan han med sin goda timing lyfta en film från jolmig medelväg till korta stunder av ren komik och när han får ett gediget manus, som i När Harry träffade Sally, är han nästan - men bara nästan - i klass med Woody Allen (Crystal är för övrigt med i Allens senaste, Deconstructing Harry).
Han får dock även här kämpa i ganska hård motvind, när han gör den framgångsrike advokaten Jack som blir uppringd av en gammal flickvän, Colette, som berättar att han är far till hennes tonårige son. Och att denne har rymt hemfrån. Collette vill ha hjälp att återfinna sonen och Jack accepterar motvilligt men vet inte att Colette har dragit samma historia för ytterligare en av sina gamla älskare (Williams).
När de två populära komikergiganterna går i clinch är det med en fläkt av Godzilla möter King Kong. De klampar omkring i en tunt vävd intrig (för ovanlighetens skull "lånad" från en fransk komedi) och skymmer det mesta av omgivningen. Crystal, som sagt, med en aning större finkänsla än den ofta, och så även här, milt överspelande Williams. Det finns dock några underhållande scener, uppriggade kring fyndiga filmreferenser. Som när Williams frågar Crystal hur han fick en viss person att yppa information och Crystal svarar att han skallade vederbörande: "How Joe Pesci of you", muttrar Williams.
Att Julia Louis-Dreyfus (Elaine i Seinfeld) och 80-talsstjärnan Natassja Kinski står långt upp på rollistan är aningen missvisande eftersom deras roller knappt syns eller säger mer än en tonåring på en lördagmorgon.
Fathers Day
Skådespelare:
Regi:
