Olga Crafoord Lundell ser Rostvits tolkning av klassikern.
Det borde vara obligatoriskt att gå på teater i mellandagarna, inte minst för oss med en smula för mycket Norén i DNA:t. Det finns nämligen en viss njutning i att luta sig tillbaka och beskåda ett drama, istället för att delta i ett.
Jag är långt ifrån ensam om att vilja se scenkollektivet Rostvits tolkning av En midsommarnattsdröm på Orionteatern. Foajén är fylld till brädden av den nya generationens Södra Latin-elever. Det är tydligt att Rostvit är deras förebilder! Jag kan inte annat än bli rörd av att åtminstone en handfull unga tjejer och killar kommer att röra sig härifrån om en timme, med hopp om att en dag sätta upp en pjäs själva. Själv känner jag mig som valfri mänsklig kroppsdel konserverad i en burk formalin – välbevarad men uråldrig.
I det avskalade, industriella scenrummet bjuds vi, paradoxalt nog, in till en grönskande skog av spelledaren Puck, som spelas av Nina Jane Jacobson. Där möter vi de bästa vännerna Helena och Hermia (Tindra Monsen och Ebba Canvert). Den kvinnliga symbiotiska vänskapen blir föreställningens motor, som så ofta i mänsklighetens historia störs den av… en man. En man av värsta sorten.
Den förföriska Demetrius (Fabian Penje) får Helena på fall, med en sunkig picknick och en värdelös kärlekslåt… Alla i publiken garvar åt vilken rikstönt han egentligen är. Senast jag var på teater såg jag Hjärter fems uppsättning av Oidipus, där den typiska mannen också gjordes till narr. Jag kan inte låta bli att hoppas på att Södra Latin någon gång producerar ett manligt scenkollektiv. Tänk om de skulle kritisera kvinnlighet med samma frenesi? Jag kan inte bestämma mig för om det vore uppfriskande eller obehagligt.
Hur som helst, ett halvsexigt ligg och några ömma ord senare har Helena, som så många kvinnor förut, offrat sig på patriarkatets altare! I en rätt rörande scen berättar Helena för Hermia om sin stora kärlek, på ett sådant psykotiskt sätt att den mer liknar ett hot! Vilket den ju är… Demetrius visar sig vara en riktig bad boy, bara någon dag senare bekänner han sin kärlek till Hermia också. Hon är upptagen på annat håll, men känner sig utvald, kanske särskilt i kontrast till sin väninna…
Jag tänker på alla de kvinnor jag haft i mitt liv, under nästan äktenskapliga former. Jag tänker på hur vi fostrats in i tvåsamhetsnormen, med bästishalsband och förtroliga samtal. Jag tänker också på de gånger vi kastat varandra under bussen, eftersom bästa vän-kontraktet alltid kan rivas itu av rätt man, vid rätt tillfälle.
Helena och Hermias kärlekstriangel varvas med ett imponerande metainslag. En regissör (Kema Rausner) och en skådespelerska (Elin Smedman), försöker sätta upp en pjäs i pjäsen. Den kretsar kring skapandets villkor, hur konstnärlig ambition ofta går hand i hand med ego. Jag slukas av idén, och kan inte låta bli att önska att spåret hade fått utvecklas – kanske med tydligare drag av ren autofiktion? Det hade till och med kunnat bli lite skvallrigt.
Något jag däremot kan skvallra om efter den här pjäsen är att Hunterstövlar trendar igen! Det är så fucking elegant. Utöver stövlarna har alla karaktärer otroliga kostymer, inte minst drottning Titania. Mot slutet kliver hon och Puck in för att medla i triangeldramat mellan Hermia, Helena och Demetrius. Till sin hjälp har de en rosaskimrande och gudalik k-pist. Skotten skapar hat av kärlek, och djur av människa. Det slår mig att människan egentligen är liten, och att den nyliberala idén om fria vilja har blivit ett sorgligt OCD-doftande mantra. För att citera Hammarskjöld: "Vägen valde faktiskt dig och du ska tacka!".
Elin Smedmans otroliga gestaltning av en ofrivillig åsneförvandling frestar mig att inleda 2026 med att rollspela just en åsna. Tror att det kan göra gott för eventuella Amanda-Romare-tendenser. När och var och hur låter jag däremot vara osagt.
Läs även: "Alla utom Oidipus Örebro-grabbgäng älskar incest"
