Det snarkades på pressvisningen. Ja, Béla Tarr tar sannerligen sin goda tid på sig med Turinhästen, den ungerska regissörens farväl till filmen. Mot svart skärm berättas det om den tyske filosofen Friedrich Nietzsches möte med en häst – ett trauma som här följs upp med en fiktiv hämndhistoria där hästens tillvaro smittar av sig på ägarna och blir deras förfall.
Kusken, en äldre man, bor tillsammans med sin dotter på en enslig ladugård. Varje dag är rutiner och det triviala är det intressanta, liknande den belgiska regissören Chantal Akermans mästerliga Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles. Men om den senare lyfte fram hemmafruns inrutade liv verkar Tarr mer rotad i tidlös existentialism.
Hästen visar upp ett alltmer upproriskt beteende i takt med att ett oväder gör människorna till fångar i sitt eget hem. Domedagskänslan smyger sig på, medan Tarrs rekviem pendlar fram och tillbaka som en tungsint monokrom hypnossession. Det är en hänförande bioupplevelse – men glöm inte att dricka några koppar kaffe innan.
