Jean-Luc Godard är gangsterfilmens svar på Pablo Picasso. Lika djärvt bryter han upp kronologi och perspektiv på ett fullständigt charmerande enkelt och lekfullt sätt. Man kan säga mycket om brist på mening och handling men man har sannerligen inte tråkigt i Jean-Luc Godards sällskap.
Den här 37 år gamla filmen tillhör alltså Svenska Filminstitutets satsning på klassiker, som får nytt liv med nya kopior på utvalda svenska biografer. I mina ögon ter sig [I]Tokstollen[/I] som ett lite märkligt val. Om man nu ville välja en Godard-film så borde det alldeles självklart varit [I]Till sista andetaget[/I], hans mästerliga debut från 1959, som jag rankar som en av filmhistoriens tio bästa filmer.
Men nu är inte uppdraget att recensera urvalet -- utan själva filmen. Och hur lätt är det att skriva om en så ursinnigt anarkistisk lekstuga som när Jean-Paul Belmondo och Anna Karina -- vilket par av sin tid!! -- flyr dåliga äktenskap respektive algeriska hit-men och försöker hitta någon sorts möjlig tillvaro på den franska rivieran?
Godard staplar pladdrig och pretentiös dialog på höjden. Belmondo tvingas spotta ur sig repliker som den här: "Vi lever i de dubbla människornas tid, man behöver inte längre en spegel för att prata med sig själv".
Dadaistiskt nonsens eller flumfilosofi?
Inte vet jag. Och över huvud taget är det fascinerande att uppleva hur både kropp och hjärna gör fysiskt motstånd mot den här filmen. Det tar närmare en och en halv timme att brotta sig förbi tidens tand. Och då blir det plötsligt alldeles självklart att sitta där och se den film som jag tyckte så mycket om när jag såg den första gången i mitten av 70-talet.
Således en helt annorlunda filmupplevelse, som att köpa biljett till en tidsmaskin och motvilligt bogseras tillbaka till ett 60-tal som trots Algeriet och Vietnam och alla andra påtagliga omvärldshot -- ser ganska ljuvt ut så här på håll.
Pierrot le fou
Skådespelare:
Regi:
