Ingen kan lyfta på ögonbrynet med så mycket eftertryck som den nyligen Golden Globe-belönade Frances McDormand. Hon är helt enkelt förträfflig i rollen som Mildred, en hårdnackad upprorsmakare som har fått nog av den misogyni som präglat hennes liv och inneburit slutet för sin dotter. När mordet på henne fortfarande är olöst efter sju månader bestämmer sig Mildred för att ta saken i egna händer. Hon låter trycka tre syrligt formulerade jätteplanscher som ställer den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) mot väggen. Mindre övertygande är Sam Rockwell, en något överspelad, rasistisk pajasgestalt till polis.
Överlag kan Three billboards outside Ebbing, Missouri beskrivas som en svart komedi som fungerar bättre i svärtan än i komiken. Ömsinthet förmedlas genom små gester: en insekt vänds tillrätta, ett glas apelsinjuice delas ut. Mildred må vara en vagel i ögat på poliskåren men är inte illasinnad. Tvärtom drivs hon, precis som sina meningsmotståndare, av behovet att bringa mening till tillvaron. Den insikten öppnar upp för en intressant och tillräckligt motiverad vändning i berättelsen.
Samtidigt finns det en självbelåten trotsighet över filmen som hindrar den från att riktigt lyfta. Det ligger i den svarta komedins natur att kalibrera tonlägen, och i Three billboards outside Ebbing, Missouri görs det ibland på ett förvirrat sätt. Sällan har till exempel en ABBA-låt känts så omotiverad. Andra scener är däremot perfekt balanserade, som den när Mildred har ett stilla samtal med ett rådjur. Den bollar sinnlighet med karaktärstrogen dialog och låter McDormand helt komma till sin rätt.
