Russell Crowe spelar huvudrollen i sin regidebut om första världskrigets personliga konsekvenser. Connor har förlorat sina tre söner i slaget vid Gallipoli, och när påfrestningen blir för stor fru förlorar han även sin fru. Kvar har han bara sin närmast magiska förmåga att hitta vatten och en vilja att återförena familjen, om så bara i jorden. Han åker således till Turkiet för att hitta sina söners kvarlevor. Väl där möter han brittisk och turkisk militär, en ljuv men anständig änka och hennes spjuvercharmige son, samt upplever kamratskap och "kultur".
Vi stannar här för att ge läsaren ett val: om du vet med dig att du gillar krigsskildringar, alternativt om du aldrig har sett en film förut – fint, för all del, se The Water Diviner. För oss andra är The Water Diviner en klyschig och tråkig film fylld av ologiska hopp. Det är synd, eftersom den ämnar skildra ”verkliga händelser” och tar sig an konflikten mellan de brittiska koloniernas arméer och det Ottomanska riket, en del av första världskriget som vi inte direkt är bortskämda med att se. I rättvisans namn gör The Water Diviner ett anständigt försök att nyansera bilden och vill verkligen visa på hur krig drabbar alla individer i närheten av det, framförallt genom den mycket mänsklige major Hasan, fint spelad av Yilmaz Erdogan.
På det stora är det som att se en samling stockbilder från andra (lika tråkiga) filmer. Krig, drama, action och romantik visas i ganska konstig ordning och ibland passerar det som oinspirerat, stundvis blir det rent av pinsamt. Detsamma gäller karaktärerna som, trots godkända skådespelarinsatser, förblir endimensionella och inte särskilt trovärdiga. Om man ändå vill se The Water Diviner bör man fokusera på de vackra miljöerna.
