Med det tolvfaldigt Oscarsnominerade hämnd- och överlevnadsspektaklet The Revenant har man skapat lika mycket en film som ett kvitto på dess sadomasochistiska skapelse.
Här finns gott om tacksamma komponenter: showmannamässigt långa tagningar, koreografiskt komplicerade strider, vidrigt väder, en statyetthungrig stjärna som glufsar i sig rått kött, en något påklistrat excentrisk regissör som överskridit budget – och ändå skryter i intervjuer om taskiga inspelningsförhållanden. Med en närmast Terrence Malick-parodisk naturlyrik (fotografen Emmanuel Lubezki samarbetar numera med båda regissörerna) ihop med ett koncentrat av skäggiga machoideal så kan det verka som extra allt med plusmeny.
Vilket också är precis vad det är, men väl uppblåst på duk blir det ändå smått oemotståndligt.
Pilregn korsar gevärssalvor, pälsar hamnar på villovägar och efter en konflikt med en grizzlybjörn finner sig vägledaren Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) söndersliten, övergiven och förrådd. Mot alla odds överlever han och gräver sig ut ur jorden, krälar fram till sin mördade son och omfamnar honom i en närbild med kameran så nära att sorgen immar ner linsen innan en övertydlig övertång tar oss ovan moln. Med kusliga viskningar och hemsökande visioner reser sig en hämnare som enbart lever för de döda.
Kusliga ekon av far- och sonrelationen, samt hemsökande minnen av den döda mamman, blir filmens emotionella motor. Under den långa färden mot hämnd gör DiCaprio sitt bästa för att ta mer stryk än en krokdocka på en bilskrot. Istappar bildas i skägget, jord gnisslar mellan tänderna, saftiga salvklumpar spottas ur mungiporna – och när han väl får tag i en skvätt vatten rinner det ut ur ett hål i halsen. Inte många repliker yttras, och den symboltyngda sorgen framstår som absolut nödvändig för att få kontakt med en huvudperson som mer liknar en trasdocka än en människa av kött och blod.
I en av filmens mest berörande scener möter Glass sin sons spöke i kvarlevorna av en kyrka. Snart ser vi att han står och kramar ett träd, vilket också blir en nyckelbild för hela projektet. För trots alla pälsklädda människor bland mer eller mindre datoranimerade djur, som för att sudda ut gränserna dem emellan, baseras filmen på ett slags CGI-schamanism, en Hollywoodsk trädkramarkultur där man med illusionismens alla medel iscensatt ett vildmarkslajv för att fånga naturens och människans kärnämnen.
Inte så lite motsägelsefullt, högfärdigt och töntigt – men i allt detta ryms också en vacker och berörande naivitet. I slutändan blir det lika svårt att avfärda The Revenant som det är fel att skämta bort andras blod, svett och tårar.
