Om The Post kunde prata skulle den nog säga: “Jag är en biopic! Jag handlar om ett amerikanskt trauma! Det finns så många tidstypiska glasögon! Jag är regisserad av Stephen Spielberg och huvudrollerna spelas av Tom Hanks och Meryl fucking Streep! Nominera mig till varenda pris!”
The Post handlar om journalister från The Washington Times som publicerade läckta dokument om USAs regering under Vietnamkriget. De visade bland annat att presidenter ljugit, inte bara för det amerikanska folket, men också för kongressen. Dessutom fanns inga planer på att avsluta kriget. President Nixons administration gjorde allt för att stoppa publiceringen. Katharine Graham (Meryl Streep, ensam kvinna i ett hav av kostymmän) var den första kvinnliga ägaren och chefsredaktören för en stor amerikansk tidning, i en tid då kvinnliga chefer var mycket ovanliga.
Det är inget sammanträffande att The Post kommer ut just nu. Parallellerna mellan Nixons och Trumps försök att tysta den fria pressen är tydliga. Det skadar förstås inte att journalistdramat Spotlight blev hyllat och prisat för bara ett par år sedan. Det är omöjligt att inte jämföra de två filmerna, som båda skildrar det journalistiska arbetet bakom ett avslöjande av en stor kraft som gör allt för att förhindra publiceringen.
Tyvärr hamnar The Post i Spotlights skugga. The Post pratar om möjliga konsekvenser av publiceringen, men lyckas aldrig effektivt gestalta någon känsla av fara. När jag såg Spotlight höll jag andan. President Nixon filmas i skuggorna genom ett fönster i Vita Huset, en antagonist som aldrig riktigt kommer till sin rätt.
The Post är kompetent, relevant och handlar om något intressant. Men den når inte riktigt upp till sin potential. Det finns ingenting som är direkt uselt, men inte heller något som lämnar ett djupare avtryck.
