Banksy är en av världens mest berömda konstnärer. Därför är det synnerligen exceptionellt att ingen vet vem han är. I decennier har han varit verksam i det fördolda och skapat konst som av många hävdas vara det som vår tid kommer att bli ihågkommen för. En gatukonstens motsvarighet till Picasso eller till och med Michelangelo.
Den svårfångade gatukonstnären är likväl allestädes närvarande i ett av världens mest drabbade områden: Västbanken. The Man Who Stole Banksy inleds 2007 med att verk som verkar vara av den brittiske gatukonstnären dyker upp i Bethlehem. Detta leder till att världen plötsligt får upp intresset för platsen. Men det dröjer inte länge innan mediastormen lägger sig. Det blir då istället uppenbart att inget har förändrats. Istället börjar hatiska känslor spira gentemot konstnärer som påstås vilja kapitalisera på palestiniers lidande.
The Man Who Stole Banksy är en reflektion över konstens värde. Den ställer sig frågor om konstens värde, sammanhang och om det är möjligt att blanda ihop konst och pengar. Detta är intressanta frågeställningar som tyvärr försvinner i ett alldeles för tillyxad framställning. Även om perspektiven ställs emot varandra i ett slags indirekt samtal modererat av filmskaparna – konsthandlare mot konstnärer, folket mot kapitalet, och så vidare – så blir porträtten aldrig mer än parodiska förenklingar. Personerna representerar sina respektive ståndpunkter på ett sätt som reducerar deras mänsklighet till intellektuella konstruktioner.
Men detta är trots allt en intellektuellt stimulerande tankenöt. Filmen lyckas flera gånger föra diskussionen bort från den upptrampade stigen och punkfarfar Iggy Pop bidrar med en lätt ironisk kryddning till berättelsen. Rösten fungerar också som ett lim till en rätt spretig film. Berättelsen hoppar fram och tillbaka i ett rasande, rätt förvirrande tempo men publiken har en möjlighet att rota sig i punklegendarens whiskyhesa stämma. Röstspåret stryker likväl ett streck under filmens underhållningsvärde. Den är både tänkvärd och rätt rolig. Men som dokumentär slår den lite lägre.
